Att vakna av att du skrattar är magiskt.

Att vakna och se dina blåa glada ögon gör att jag undrar om jag verkligen är helt vaken.

Att vakna och snusa på ditt hår får mitt hjärta att slå några extra slag.

Att vakna med dig i mitt liv är fantastiskt.

 

Aldrig att jag trodde att sömnbrist skulle vara underbart.

Aldrig att det skulle vara helt okej, till och med mer än okej, att göra avkall på alla mina egna behov för dig.

 

Det absolut finaste och underbaraste är du.

Mammas älskade lilla unge, du är mitt allt!

Livet går upp, livet går ner. Ett enkelt konstaterande. Men just nu går mitt liksom åt bägge håll. Är det ens möjligt? Mitt hjärta liksom brister och växer på samma gång. Att tänka på det som är borta ur mitt liv är så smärtsamt så att det ilar i mitt hjärta... Och när jag tänker på allt som tillkommit så blir jag varm, känner det som att allt liksom skulle kunna bli perfekt. Eller så perfekt som det nu är möjligt i en värld där allting är föränderligt. Får man ens tänka att livet kan vara underbart när det finns så mycket som är skit för så många? Jag sitter i allt det här nya och planerar för någon form av framtid. Jag drömmer mig bort och föreställer mig en massa framtida scener i mitt huvud. I verkligheten är ingenting fläckfritt, men jag känner att jag kan hantera det som att det vore så. Från och med nu så står jag på marken igen, lite mer stabil och väldigt mycket mer bestämd.

Jag tände marschaller och vanliga ljus för dig. Tänkte att vi kunde sitta in din dag tillsammans. Jag vet inte om du vet, om du såg. Men det var fint. I allt mörker så lyste det starkast hos dig inatt. Och jag uppskattade lugnet. Att bara kunna sitta där på min lilla medtagna kudde med Sipps i famnen och titta in i ljusen och skriva ihop ett grattiskort. För jag är lite lost just nu, jag tycks inte riktigt hitta rätt. Fastän jag är här, så känns det inte alltid så. Och då hjälper det att bara kunna luta sig tillbaka och tänka på någonting annat för en stund.

Är det verkligen meningen att man ska kunna finna så mycket glädje i vissa saker att man skulle bry sig om man inte gjorde det igen? Som att dricka kaffe på morgonen. I att gå ut och känna doften av skog i luften. Träna. Eller rida kanske... Lyssna på musik. Att tycka att någonting är så roligt att man inte kan vara utan det?
Jag kan inte komma på någonting jag inte skulle kunna vara utan. Visst kan jag säga att det finns saker jag inte kan leva utan. Men det är ju för att utan dom sakerna så skulle det inte ens vara lite värt att vakna på morgonen. Jag är ledsen, men jag kan liksom inte förstå. Jag har aldrig känt att livet är någonting så himla kul, att jag har så mycket som jag vill göra så att jag inte hinner med det under en livstid. Snarare tvärtom. Jag undrar vad jag ska göra med all tid. Hur jag ska få den att gå fortare. Visst finns det höjdpunkter, men samtidigt så känner jag inte någon extrem lycka under dessa. Jag vet inte... Jag trodde ingen kände sån extrem lycka över saker. Jag trodde att dom flesta, liksom jag, bara hängde på den här bergochdalbanan som kallas för livet.

Om jag tittat tillräckligt länge på dig så ler jag. Jag börjar andas djupa andetag och jag börjar känna mig glad. Det är lustigt hur så lite kan göra så mycket. Både på gott och ont. Så om du trampar på mig nu. Då kommer jag sluta le. Jag kommer känna det som att jag slutar andas. Så jag ber dig, säg att allt är fint. Att allt är som det ska vara. Att jag är okej. Säg att du håller min hand så länge som jag behöver det. För utan dig får jag inte luft.

Ibland så tappar jag känseln. Bokstavligt. Helt plötsligt känner jag inte någonting på överarmen, kinden, fingrarna... Det liksom vandrar. Och jag tänker att jag hoppas det sprider sig, gör så att jag inte känner något mer. Gör så att jag inte känner min hjärna något mer. För att det skulle vara så bekvämt att bara sluta tänka. Ibland så skulle det bara vara så skönt om allt var tyst, om jag slutade spekulera i saker som jag bara borde strunta i. Jag vet inte varför jag ibland gör stora saker av ingenting. Eller varför jag förminskar annat som är av vikt. Men mest av allt vill jag bara slippa ifrån att känna smärta, för just nu är de det som är mest framträdande i mitt liv. Allt gör ont. Och jag är trött på att det onda tar så stor plats.

Konstaterar att det var väldigt länge sedan som jag kände just såhär. Jag är helt hyper. Jag vill inte sitta stilla. Känslan i kroppen är liksom onykter. Min hjärna lurar mig, gör så att det känns som att allting liksom gungar. Jag behöver min iPod, riktigt hög volym och sollentunas smågator. Gatulyktor, tomma trottoarer och bekväma skor. Jag behöver gå runt, helt utan sällskap, i flera timmar. Jag behöver vara ensam, men få utlopp för all rörelse som liksom pyr i mina celler... Här är det ingen vits. Jag behöver just ljuset, känslan av att vara ensam när alla andra har någon hos sig innanför spröjsade fönster där inne i värmen. Och det kan jag inte få här. Speciellt inte den här tiden på dygnet. Förr så kunde jag dra på mig skorna och bara gå. Gå i två, tre timmar och knappt se. Bara gå och känna. Och nu, nu får jag ingen ro. Jag blir bara arg och frustrerad. Den här ilskan gör mig galen. Och än värre är att inte kunna förklara varför jag blir så jävla arg. Jag bara.... Hatar.

För är man bara det, så löser sig resten. Att vara äkta är vad det handlar om. Ärlig. Och helt ärligt, det finns ingen som jag bryr mig så mycket om just nu som dig. Och du vet ens knappt om det. Jag är ärlig mot mig själv. Jag känner saker. Jag vet inte riktigt vad det är jag känner, men någonting är det. Jag försöker sätta ord på det... Förtjusning. Omsorg. Pirr... Att vara nära dig, bredvid dig, är lite som att vara inbäddad i ett täcke i soffan på Berga igen. Känslan av att vara hemma och att vara bland de bästa. Så känslan är väl helt enkelt just den - hemma. Jag är mycket gladare, mycket mera närvarande. Jag lämnar liksom inte min kropp för att slippa ifrån så som jag kunde göra ibland förut. Jag trivs bra i ditt sällskap. Jag trivs bra med din vänskap. Det är grymt att trivas igen...

Jag trodde faktiskt att jag saknade den där människan. Att jag ville umgås med honom. Men icke. Det finns nog ingen jag så ogärna vill träffa igen faktiskt. Jag insåg idag att jag inte kunde bry mig mindre. Istället är det någon helt annan som jag vill hänga med, som jag vill ligga och softa bredvid i sängen. Att äntligen kunna ha lite roligt är inte så tokigt alls. Just nu vill jag bara känna hur det kan vara när livet är totalt okomplicerat. Jag vill inte ha mera drama eller kaos. Nu, från och med idag, vill jag bara åka med i all enkelhet. För jag förtjänar att ha det lite lätt.

Snacka om att jag vänder upp och ner, in och ut på det mesta just nu. Vänliga själar, jo tack. Säkert. Eller så är det bara så att alla vill ha någonting. Det finns inte saker som ges utan att någonting ska tas. Alltid är det någontig som ska tas tilllbaka. Tjänster och gentjänster. Jag försöker liksom blunda för detta faktum. Men det är bara såhär det är. Vi förväntar oss helt enkelt att få någonting tillbaka. Det finns liksom ingenting som är helt "for free" så att säga. Så lika bra att erkänna, om jag hjälper dig, så vill jag ha någonting tillbaka. Och det är inte vad som helst, utan jag vill ha allt. Hela paketet. Det är så det är.

Jag har köpt ljus, små oljeljus att ta med mig till er. Ett var. Jag bestämde mig idag för att göra ett besök. För att ta tag i allt det jobbiga. För ibland bara måste man göra vissa saker för att må bra. Det finns mycket man borde släppa, men det här är inte en av dom sakerna. För jag saknar er, och det hjälper inte att förneka att ni inte är här, för ni kommer inte komma tillbaka till mig ändå. Så, jag är på väg. Det är sånna här glada dagar som liksom gör att det känns så mycket bättre. Dagar då man skrattar mycket och ler än mer, som gör att man orkar med tunga beslut och tankar. Som gör att man till slut tar tag i det viktiga. Tar tag i avskedet. Det får en att våga säga ett defnintivt farväl för att man vet att man kommer att klara sig. Man kommer att överleva trots all smärta. Och man kommer att kunna vara glad. Lycklig. Man kommer att kunna le - och mena det.

Det är ju alltid meningen att man ska gå vidare. Allt ska bara rulla på. När halva mitt hjärta försvann så lyckades jag... Det gör ont, men man liksom bara gör det. Man hoppas att det nästa gång ska vara så mycket enklare. Allt ska bara gå så mycket bättre gången därpå. Den gången ska hjärtat inte gå sönder. Men det gör det. Aldrig får man behålla sitt hjärta helt. I ett försök så testar man ge det till någon som man inte ens gillar. Man öppnar upp sin person för en människa som man inte ens har känslor för. Man känner sig smutsig och främmande, ännu mera ensam. Man står där. Två personer. Men egentligen är man ensam. Känslorna är sådana...

Jag vet att jag borde åka förbi. Till och med för min egen skull. Men jag orkar inte, det gör för ont. Jag klarar inte av det helt enkelt. För jag vill inte gråta, jag vill inte lätta på trycket. Det känns som att jag förtjänar det onda i hjärtat. Så länge som jag har ont så finns det kvar.  Så länge som jag minns så känner jag. För så fort jag förlåter mig själv så försvinner allt och jag blir bara skyldig utan skuld. Och det är meningen att jag ska ha skuldkänslor, för det är så jävla fel... Allt är bara så förbannat jävla fel. Så här skulle det inte ha varit egentligen. Så, jag kommer inte åka förbi. Och jag kommer inte glömma. Och jag kommer inte förlåta mig själv. För man ska känna att man lever.

Vad händer egentligen när man inte orkar längre? När det är nog? När man känner för att fatta tag om någonting och bara hyvla det rätt i skallen på en person? Mitt tålamod tryter. Överseendet finns inte längre. Är du dum i huvudet på riktigt?

Människan. En person, någon av värde. Din tid är värd den prislapp du sätter på den, du får själv välja. Värdera. Detta ska respekteras. Så varför finns det människor som inte gör det? Jag kostar!!! Vad är det du inte förstår med det?!
Jag arbetar inte gratis.
Jag ställer upp om jag vill.
Jag ställer upp för vem jag vill.
När jag vill.
Det handlar om vad jag vill och inte vill göra med min privata tid. Med mitt liv. Mina dagar. Snälla nån, förstå! Förstå att jag inte tänker släppa allt jag har i mina händer bara för att du vill det. Förstå att jag har rätt att välja vad jag vill göra med min tid. Och förstå att du fan får betala för den!

Samma låt, ett annat minne. Starka armar, djupa ansträngda andetag. "I don't wanna close my eyes, I don't wanna fall asleep. 'Cause I'd miss you, babe, and I don't wanna miss a thing..." Hålla dina händer runt min midja, luta mitt bakhuvud mot ditt bröst. Balansera på dina skitiga marinblåa skor. I dina armar var jag säker. Så har jag känt flera gånger då du varit nära, då du tagit min hand i din eller smekt mitt hår ur mitt ansikte. Jag saknar dig fortfarande, det är knappt så jag kan hålla mig ifrån dig. Du, ditt otroligt heta karl-kräk...

Du sjöng för mig. Du sjöng att du inte ville missa någonting av det vi hade. Du hade mitt hjärta i dina händer där du stod, där mitt på golvet i din kompis pojkrum och sjöng. Alla känslor bubblade över i mitt hjärta. I vanliga fall hade jag skämts ögonen ur mig inför alla andra i samma rum. Men då, när det kändes så otroligt äkta, så kunde jag inte ta min blick från dig. Jag kunde inte sluta le. Jag kände mig som huvudrollen i den optimala romantiska filmen. Jag trodde mig ha mitt "för alltid".
Idag undrar jag vart allt det där tog vägen. Jag älskar dig fortfarande. Jag saknar dig när jag inte träffar dig. Men jag kan inte längre se dig i sammanhanget "för alltid". Du är min vän som tar bort paniken när den sakta smyger sig på mig bakifrån, du är vännen som säger att det blir bra och att jag ska lägga om mitt fokus. Du hjälper mig när jag behöver det.

Men det är allt. För nu har jag insett exakt vad det handlar om. Jag vill inte träffa en person jag kan leva med. Jag vill träffa en person som jag inte kan leva utan.

Vet du vad, nu får det vara nog. Jag måste radera vissa saker, vissa personer. Jag tänker inte hålla på nåt mer, jag orkar inte. Jag är trött på att alltid välja fel folk. Varför gör jag det?!

Jag faller också. Och jag faller hårt. Men samtidigt har jag en sjuk självkontroll. Jag får bara inte tappa kontrollen över vare sig min kropp, min vilja eller förmågan att styra över mina känslor. Jag kan blunda för svartsjuka, kontrollbehov och ett skrikande hjärta. Det finns många gånger då jag känner mig oförmögen att röra mig utan att se honom, röra honom. Jag kan sätta mig i soffan och sjunga med i Kents "Utan dina andetag" och undra just det, vad är jag utan dina andetag?
För alla gånger som jag blir förälskad och faller, så känns det på samma sätt. Inuti är det så helhjärtat och utanpå är allt så dolt. Det är så det är, det är så jag funkar. Men ibland så tillåter jag mig att släppa loss allt, och då är det så det känns.

Jag har cravings. Cravings efter ditt sällskap. Jag vet inte ens varför. Jag borde egentligen inte ha det. Men trots det så är det någonting med dig som gör mig lugn, bekväm och tillfreds. Detta tros att jag inte kan sova i samma säng som dig utan att vakna tio gånger varje natt av att du knorrar och rör dig. Det borde störa mig, men det gör det inte. Istället kan jag komma på mig själv med att kolla på dig under sömntunga ögonlock. Jag kan till och med märka att jag ler. Märkligt. Mycket, mycket märkligt...

En ny dag. Snart ett nytt år.

Om det finns någonting som jag verkligen lärt mig är det att man aldrig vet hur det ser ut nästa gång man vaknar. Tiden då man sov som skönast är tiden då allting händer. Allt man inte vet ännu. Jag brukar komma på det titt som tätt. Inse att det är så det är. Och jag brukar tänka att det är tur. Tur att man inte vet vad som händer dagen efter idag. För det ordnar sig, det gör det alltid till slut.