Jag förstår nu. Det är ett liv fullt med frihet som alla männsikor söker. Vi hittar det i olika platser, föremål och intressen. I mitt liv är det djuren som ger frihet. Kravlöst, fyllt av kärlek och vilda turer på stora hästar. Känna vinden mot ansiktet. Skratta och tjuta glatt till häst sätter fart på min puls och får farten att öka så ögonen tåras. Att känna sig som ett, känna gemenskap och respekt är det som är av värde för mig. Så jag förstår, jag är med på allt.

Min sol lyser genom blåa ögon just nu. Jag ser på ett snällt ansikte som på något sätt lugnar mig, som förstår ungefär hur jag känner och som kan peka åt vilket håll som är framåt. Det går inte fort att bli lycklig, det vet jag, men jag börjar tro på att man kan bli det. I dina fotspår känns det helt plötsligt som en möjlighet. För jag har skrattat hela vägen från tårna, jag har skämtat på riktigt igen och jag har förstått att det finns glädjeämnen kvar på den här jorden. Och när du tar min hand, lägger den på ditt bröst och säger "det här är en bröstmuskel" så kan jag bara inte sluta skratta. Inte för att det egentligen är särskilt roligt, utan för att jag känner saker igen. Det pirrar i magen och jag kan helt enkelt inte bortse från det. Totalt löjligt, men ändå så fantastiskt. Ibland finns glädje i så knäppa saker.

Jag tittar upp, möter små droppar mot min hud. Känner dom. Svala, mjuka. Det ger mig ro att bara gå där i regnet. Bredvid mig traskar en vit, stor och hårig nalle. Han buffar min arm, letar med mulen efter en liten bit morot i min hand. När jag tittar in i dom stora svarta ögonen känner jag ett lugn. Han får mig att le. Lilla hjärtat följer med oss ut, han hoppar från den ena grästuvan till den andra med svansen glatt viftandes. Vi traskar grusvägen ner - utväxlar kärlek, förtroende och vänskap. Med handen mot hans hals känner jag mig hel. Jag glömmer bort all smärta inuti när jag ser hur han kastar sig iväg i galopp i det gröna gräset. Jag och hjärtat tittar på varandra och sedan tillbaka på Bally. Glada goa Bally utan några bekymmer i sin värld. Det är som terapi, att bara få gå där i tystnaden och njuta av att bara vara. Men ibland kan jag inte låta bli att tänka på hur mycket som gått fel. På hur mycket det finns att sakna och på hur ont det gör att tänka på det. Någonting inuti smärtar så mycket att jag slutar andas för en stund. Jag saknar, jag ångrar och jag våndas. Jag vill backa bandet och ändra på saker. Jag vet att det inte går, men jag vill.

Ju längre tid som går, ju mer konstlad känns omgivningen. Onaturlig. Oäkta. Jag vet att livet inte ser likadant ut nu, men samtidigt klarar jag inte av att allt runt omkring har förändrats. Alla beter sig så konstigt, jag förstår ju varför. Men samtidigt så kan jag inte förstå varför det skulle vara nödvändigt. Man pratar om en väckarklocka. Om förändring. Själv vet jag inte om jag känner mig så väckt, snarare tvärtom. Jag känner det som att jag sover djupt, jag ligger i dvala och jag har faktiskt inte lust att vakna till. Jag saknar motivation, lust och längtan. Jag bryr mig inte om igår, idag eller imorgon. För om jag inte tänker på allt som hänt, om jag inte funderar på vad jag vill, så bara går tiden. Och det är på något sätt behagligt när allt flyter förbi. Så jag läser, jag kollar på tv och jag sover. Och tiden går, ibland så fort att jag glömmer vilken månad det blivit. Ibland tror jag att jag är kvar i augusti, sen kommer jag ut och känner kylan... September. Redan. Och tiden bara fortsätter gå. Den liksom bara passerar.

Var med vänner och lyssnade på herr Linnros igårkväll. Ibland är det så fantastiskt att ha folk runt omkring sig. Folk man gillar, folk man känner att man inte behöver mygla för. Jag bara säger, om det blir lite fel gör inte det någonting. Jag åkte hem i sällskap av Frida, vi väntade på tunnelbanetåget. När tåget rullar in på stationen vill jag att vi tar vagnen längst fram, minst trängsel och vi slipper Linnros groupies.
"Med Rikard"
Först förstår jag ingenting. Vad tusan pratar hon om?! Sen tittar jag upp på tågets sida. Ja, med Rikard. Nog är det du alltid. Vart jag än går, vart jag än är, så finns det saker som påminner om dig. Och nu var ditt namn på den tunnelbana jag åkte med hem. Jag satt där, mitt emot Frida, och tänkte på att du följde oss hem. För ingen ska behöva gå ensam när det är mörkt. Inte om du kan hålla en sällskap ♥

Alla bara förvinner idag. Varje gång jag slår på TVn så är det någon som dör. Imorse var det begravning, ett skitprogram med en begravning. Och nu dog Denny i Grey´s. Och Doc, hunden. Vad är det här för konstig dag? Allt verkar liksom trycka på mina knappar. Och gissa när jag grinade värst? Jo, när den nedrans hunden med sin skitiga päls fick somna in... My god, ibland känner jag mig lagom knäpp.

Jag kräver inte att någon ska förstå exakt hur jag tänker, bara att alla ska acceptera att jag kanske inte tänker just som dom. Det jag gör är kanske inte helt rätt, men det är inte heller helt fel. Vi tänker olika, vi gör olika, vi känner olika - vi är olika. Det livet är för mig, är det inte nödvändigtvis för dig. Vi är liksom inte samma. Det viktigaste är att veta att vi känner. Vi känner, vi reagerar och vi handlar. Men vi gör det utifrån oss själva.

Jag har haft en helg som riktigt har rensat ut allt skit ur själen. Jag har gått från förkrossad och förvånad till smärtsamt ledsen och chockad och vidare till fruktansvärt arg och frustrerad. Och nu är jag lugn. Jag kan andas normalt igen, jag pratar om saker som hänt utan att få andnöd eller bli arg och frustrerad. Jag kan vara saklig då det behövs. Och jag kan vara glad. Den här helgen - med öppna vatten, regn och vind - har blåst ur mitt inre. Jag har insett att någon gång, när jag kan och vill, så får jag gå vidare framåt. Jag får kliva på alla stora stenar och klättra mot toppen igen. Men inte förrän jag känner mig redo. Och jag får vara ledsen. Jag får vara arg. Jag får vara besviken. Någon gång kommer det att kännas bra igen, eller i alla fall bättre. Det kommer det göra för oss alla.

Anywhere you are, I am near
Anywhere you go, I'll be there
Anytime you whisper my name, you'll see
How every single promise I keep
Cuz what kind of guy would I be
If I was to leave when you need me most

What are words
If you really don't mean them
When you say them
What are words
If they're only for good times
Then their done
When it's love
Yeah, you say them out loud, those words
They never go away
They live on, even when we're gone

And I know an angel was sent
Just from me and now know I'm meant
To be where I am and I'm gonna be
Standing right beside her tonight And I'm gonna be by your side
I would never leave when she needs me most

What are words
If you really don't mean them
When you say them
What are words
If they're only for good times
Then their done
When it's love
Yeah, you say them out loud, those words
They never go away
They live on, even when we're gone

Anywhere you are, I am near
Anywhere you go, I'll be there
And I'm gonna be here forever more
Every single promise I keep
Cuz what kind of guy would I be
If I was to leave when you need me most

I'm forever keeping my angel close

Tror alla killar att dom är odödliga?! Vad är det för fel på er?! Ni är alla någons son, någons vän, någons allt. Hur kan ni äventyra det mer än ni måste?!
När jag tittar ut genom mitt fönster ser jag er åka förbi i en hastighet som inte är av denna jävla värld. Ni kör på bakhjulet, ni trixar och fixar. Mitt hjärta stannar varje gång jag hör det där förbannade oljudet! Det krävs så lite för att dö. Det krävs knappt någon hastighet på de där mördarmaskinerna. Allt som krävs är en kollision. En stor fet smäll kan krossa den lilla lilla del som håller era huvuden på rätt plats, en stor fet smäll kan göra så att alla ömtåliga och värdefullla organ i era kroppar brister, en stor fet smäll kan döda er. Förstår ni inte det?! Är ni så jävla dumma, eller längtar ni bara efter att dö?
Jag skiter i att ni gillar att köra som jävla tokar. Att ni lever för att leka stuntmän på dom där jäkla maskinerna. Att livet inte är värt att leva om man inte får göra sånt som är kul. Jag fullständigt skiter i det! Tänk på dom som finns kvar när ni lämnat vår värld. Ni lämnar vänner, familj, kanske en partner, ett barn eller flera. Vad gör vi när ni inte längre finns? Jag skiter i att ni dör lyckliga, för när man sitter kvar är man trasig. Man blir inte hel igen. Vad folk än säger så blir man aldrig hel. Själen värker, hjärtat skriker. Mitt huvud tänker att det kunde vara vem som helst av alla jag känner som fick gå. Som fick sova för alltid. Alla är inte lika nära, men ju närmre ♥ ju mer smärtsamt är det. Känslan är sjuk, för mäktig för att ta in. Det är flera av dom jag känner som kör som idioter. Man ska inte bara leva i 22 år som Rikard, tänk på det nästa gång ni leker. För att köra rakt fram kan också ta ett liv, så måste ni äventyra det mer? Tänk jävligt noga på det innan du sätter dig på din jädrans motorcykel igen och gör dom där jävla konsterna. Det kunde för fan ha varit du!

Vi pratade om dig idag i bilen på väg hem. Om glada minnen. Och vi skrattade, vi skrattade högt, log och var glada tillsammans med dig. Vi pratade om när vi var på gotland och åkte moped, om din räddning från att göra en riktig vurpa med mig bakpå. Om kusinerna som flög av sina mopeder där på den knöliga stigen... Och lillebror pratade om när ni tränade. Om hur du tyckte att ni minsann kunde lyfta lika mycket trots dina 15 kg och 10 cm extra som du hade på honom. Och om när ni var "små" och du tog med honom hem till någon tjej och det slutade med att han fick stå och snacka med hennes päron medan du var med henne på rummet.
Vi pratade om hur du alltid presenterade oss som din brorsa eller syrra och hur vi, när de kollade konstigt och sa "ni är ju inte ens lika", fick förklara att det bara var bonussyskon vi var... Även när du inte är här får alla minnen oss att le och skratta. Du sprider så mycket glädje, du är så älskvärd. Du har efterlämnat så många lyckliga minnen, minnen som vi kan skratta till i ett helt liv. Idag, när vi satt där i bilen och pratade om dig blev jag varm i magen och kände det som att någon varsamt kramade om mitt hjärta. Din själ finns där i oss och ger oss så mycket. Och för allt det här, är allt vi kan göra nu att minnas dig och glädjas över allt du sagt och gjort.

Det är fortfarande så svårt att förstå. Att livet ska gå vidare med en mindre i vår familj. Att vi ska le och vara glada när en stor glädjekälla är borta. Men vi kommer alla att kämpa. Vi kommer kämpa för att skratta till våra minnen av dig istället för att gråta av saknaden efter dig. Vi kommer försöka le när vi pratar om dig och det vi gjort tillsammans, för det är vad du skulle vilja. Vi kommer att tänka på dig i tid och otid, glädjas över dina 22 år i vår värld. Dina år i allas vår närhet. Och vi kommer alltid att minnas. Din glädje och ditt leende som gick hela vägen upp till dina ögon. Du är så saknad. Jag hoppas att du, där du är nu, känner av hur mycket du betyder för alla du känner. Och att du ser oss alla och fortsätter sjänka oss stor glädje på ditt speciella vis även nu ♥

Jag trodde faktiskt inte på att det var sannt. Även fast jag inte träffat dig på så länge nu så har du ju alltid dykt upp på födelsedagar och julaftonar och allt. Och nu är du inte längre kvar. Jag kan inte svälja eller förstå att du inte kommer att dyka upp nått mer...
Vet du ens vad som hänt? Kan du känna någonting nu? Vet du att din familj saknar dig? Att alla dina vänner försöker skicka sin saknad till dig via din facebook? Vi är kanske inte syskon, men vi har bott under samma tak. Jag har alltid uppskattat den gången då du hjälpte mig när ingen annan gjorde det. Du var inte min bror på riktigt men du brydde dig som en. Du har en sån fin själ. Jag är övertygad om att den fortfarande finns där ute.

Vad gör man när det här händer, när man blir av med en familjemedlem? Hur ska man kunna hjälpa alla andra när man själv inte är hel?

Vi minns dig
Det kommer vi alltid att göra
Och kanske lever du - och andas - precis som förr?
Du har kanske bara bytt skepnad och öppnat en dörr?

Du kanske säger:  
"Sörj inte mer
Men fira mitt liv
Och le åt allt vi delat
Den finns alltid kvar, den kärleken vi har"

Du kanske minns allt vi gjorde
Minns allt som vi sa
Hur vi alla fanns där bredvid dig
Vi kanske gjorde dig glad?

Du kanske säger:
"Så vackert mitt liv var, allt såg jag inte då
Nu ser jag det så tydligt
Den finns alltid kvar, den kärleken vi har
Älskade familj, jag ser allt ni gav
Ser all er kärlek, även när ni inget sa
Och älskade vänner, jag har växt för att ni
fanns där och såg mig och nu lever jag fri
Jag lever och andas, det gör också ni
Så fira nu livet och lev det, var fria
Vi kan aldrig skiljas
Vi kan aldrig dö
Det vet jag nu helt säkert
Den finns alltid kvar, den kärleken vi har"

Vem har sagt att livet börjar när ett barn blir fött?
Vem har sagt att det tar slut när någon har dött?
Tänk om historien aldrig slutar?
En resa som inte har någon ände?
Tänk om det är omöjligt att dö?
Att döden är ett liv, ett frö?

Vi lever och älskar
Det är det som är sant
Ja, hur vi än låtsas
Är det det som är sant
Ett liv är ett liv
Även när vi har dött
Den finns alltid kvar, den kärleken vi har

Jag sitter och suktar efter hundvalpar... Min kompis från Berga med samma vackra namn som jag har fått valpisar och dom är så söta så jag dör! Men jag ska inte ha någon, för jag har Sipps och det får räcka bra. Men bror med flickvän har en liten hos sig. Väldigt söt! Valpgos och rosa magar i all ära (det är ju fantastiskt) men kiss, kiss och mera kiss på golvet är inte skoj... Haha! Men som sagt, söta amstaffbebisar finns att köpa! 1 tik och 3 hanar kvar tror jag av totalt 7 stycken sötnosar.

Alla puppisar och mama.


En liten kille som jag tror heter Saison Regal...


En liten tik vid namn Spitfire, vad säger du Frida?


En hane till som hette Vedett Extra White, men det var tydligen för långt?


Och sist, men inte minst en liten hane till (min favvo) som heter Jacobite.

Man ska stanna upp och tänka över vad man vill...

När jag tänker på hur du ler blir jag glad i hela kroppen. Du ler liksom från tårna och hela vägen upp till ögonen på ett sätt som jag bara sett hos glada småkillar som får en leksaks-sportbil. Jag kan bara inte släppa det.

Dessutom är du grymt snygg naken.