Nu börjar allt kännas bra igen. Jag känner mig glad, pigg och... Fräsch? Alltså... Jag menar att jag känner mig sund och frisk. Levande liksom. Inte nybadad (fast det är jag ju såklart). Och det känns verkligen bra. Kan titta på mig själv och känna mig nöjd med det jag ser. Trots att jag, som alla andra (!), har lite för mycket mage, kanske lite för mycket vinterhull på låren och några arga röda finnar i pannan. Men det kvittar för jag mår bra inuti. Vinterhull är bra, mage är gosigt och finnar syns inte under luggen.

Livet leker ju.

Jag har en massa kompisar som jag umgås med mest hela tiden, världens goaste häst (hennes ägare Caroline är verkligen super som lånar ut henne till mig), Kalahari som jag lånar från samma ägare när jag inte kan rida Khloé, killarna jag kan ringa när jag behöver det... Livet är inte dumt när det är bra.  

Det enda som kanske känns lite jobbigt är att jag från och med nästa vecka inte har något jobb, har bara jobbat extra här på If och nu är mitt vikariat slut. Det känns ju i och för sig bra att inte jobba här nått mer men det känns inte bra att inte ha något annat att jobba med. Jag behöver ha ett jobb, annars kommer jag ju bli totalt bankrutt. Fast lite januarilov känns faktiskt som en rätt skön tanke... Funderar lite på att söka jobb i någon butik av nått slag eller kanske med någon assistenttjänst (??). Jag vet inte riktigt. Måste hur som helst leta jobb, annars får man ju inget. Blir nog till att gå i stinsen och ragga jobb i alla affärerna. Det är nära och skönt, då kan man promenera dit och få frisk morgonluft. Kanske försvinner vinterhullet på låren då?

Så, som du kanske förstår så har jag en mycket positiv dag idag. Och jag hoppas det håller i sig för jag känner ju att man mår ju så himla mycket bättre när man är glad och sprudlande. Och tur är väl det för idag få jag en visit av en väldigt kul person. Kommer bli mycket najjs.

Negativt: Varför har inte jag tänkt på att leva så här förut?

Har återigen kommit i kontakt med texter som handlar om dessa "stureplans-profiler" (en massa kedjebrev överallt, på hotmailen, facebook osv...). Inte så konstigt kanske, det är mycket med dem för en tid framöver. Kan jag tänka mig i alla fall.

Hittade i alla fall en diskussions sida på nätet där en kille, som går under namnet "Ray", skrivit följande:

"Gamla pengar och gamla namn med inflytande kan göra rätt mycket om ni inte insett det tidigare", "det är människor som seglar till Båstad på stora segelbåtar och umgås med chefen över chefen (...) över de som bestämmer över bolaget din mamma jobbar åt eller har tillräckligt med aktier i ett visst bolag", "(...) tjänster & gentjänster är också vanligt...", "det är människor som sitter i 20-miljonervåningar på Strandvägen och på övriga Östermalm, (...) människor ni bara läser om i diverse skvallerblaskor och i näringslivstidningar som Dagens Industri med förmögenheter ni bara kan drömma om."
"Alltså knappast några människor som sitter hemma med en "duttpenna" och hoppas vinna några stackars tusenlappar på bingolotto."
"Ni har att göra med slutna sällskap med stor makt och förgreningar ända in i kungafamiljen (...)", "(...) vardagsmat för deras jurister.", "(...) det kommer inte att behövas någon rättegång för att få det dit de vill. Det kan till och med räcka med ett telefonsamtal till rätt person med rätt kontakter eller inflytande så... (...)"

(Jag har tagit mig friheten att ordna texten lite genom att ta bort onödiga stycken = (...), samt ändrat några ord så det vart lite lättare att förstå texten som var ruggigt dåligt skriven.)

Texten gör mig förbryllad, vad för slags person är detta?

Att växa upp med massor av pengar innebär ju ofta att föräldrarna inte finns till hands under uppväxten, dom jobbar ju.
Att ha mycket pengar bidrar då ofta till att barnet får ersättning för den förlorade kärleken i form av saker, dom har ju pengar.
Att bara få saker som ersättning för kärlek kanske funkar för föräldern men det funkar inte för barnet, det får ingen sund uppväxt.
Att leva utan sina föräldrar får ett barn att känna sig oälskat och bortprioriterat, föräldrarna hoppas på att leksaker kompenserar för förlorade omfamningar och kärleksförklaringar, för det finns mycket att köpa. Efter leksaker finns det den bästa tekniken, coolaste bilen, nyaste modet...Ja, det rullar bara på.

Med dessa förutsättningar måste ju barnen bli märkliga, de har aldrig fått riktig kärlek, därför TAR de den.
De är vana att få allt de pekar på, vad är skillnaden mellan en nalle då de var fem och en tjej nu? De är ju vana att få det de vill ha.
Och föräldrarna ser väl först nu att de gjort bort sig, att deras brist på tid förstört ungarna. Så nu är det åter igen dags att plocka fram plånboken och se till att barnen, som nu är vuxna, slipper lida.
Deras barn kanske växer upp och får bra jobb, fin familj och en MASSA pengar. Men det kommer alltid vara något som fattas dem. Riktig kärlek!

(Det finns ju självklart undantag åt alla håll! Bra och dåliga föräldrar inom alla "kategorier").

Jag kan åka vart jag vill! Så länge jag har en bil det vill säga...

Men alltså, jag körde upp idag, och klarade det!
Äntligen var det min tur att ha lite tur!
Äntligen fick jag något som jag verkligen vill ha.
Jag är så himla nöjd med mig själv, till och med stolt.
För först trodde jag att det var kört...

Hoppade in i bilen, helt panikslagen för övrigt, och skulle börja min uppkörning.
Uppkörningstjejen frågade mig vad jag tyckte var viktigast att kolla i en ny bil, jag sa bromsarna eftersom jag nyligen var med om att Krilles bil strulade lite... Hon sa att då fick jag kolla dessa då.
Jag var verkligen mycket nervös och satt där och hyperventilerade lite innan vi kom igång. Körde sen ut från parkeringen och konstaterade att jag ville köra in på statoil och ändra sätesinställningen, det kändes inte helt bra. Gjorde detta och på väg ut från macken säger hon, innan jag hinner säga det, att en varning lyser på instrumentpanelen. Bakluckan är öppen.
Tusan också tänker jag och säger att jag kör rätt över till parkeringen mitt emot  mackens utfart och stannar där för att stänga luckan.
Trodde nu att jag var rökt men körde åt det håll hon anvisade och körde bara runt lite, mycket enkelt. Sen till en parkering där jag skulle backa in och parkera. Mycket enkelt. Sen tillbaka. Det var enkla saker jag fick göra men eftersom jag "missade" bakluckan trodde jag verkligen att jag var körd.

När vi stannat på bilprovningens parkering sa jag att jag fortfarande var jätte nervös.
Då sa hon "för att du vill höra att du fått godkänt...???"
"Ja", sa jag... Och så tänkte jag, men vänta nu... Godkänt?
"Är jag godkänd?!?!"
"Ja".

Shit shit shit shiiit!
Jag är godkänd!!! "ÄR DET SANT?"

Japp!

Jag är alltså godkänd!

Och jag som har legat hela natten och drömt att jag fått en bil, en hästbuss, en pickup osv.
Att jag klarat det redan, för att sedan märka att jag låg i sängen i lägenheten på bilskolan...
Men nu har jag klarat det.
Fast jag har inte fattat det än. Långt ifrån.
Jag kommer inte fatta det förän jag sitter där i bilen och kör. Alldeles ensam.
Shiiiiit!

Jag är fri!!!

Jag tror att det nu har framgått att Khloé är mitt lilla hjärtebarn, men som den djurvän jag är har jag ju flera bebisar. Två kissar och en liten chinchilla.
Kissarna bor kvar hos exet i väntan på flytt då han inte vill släppa dom ännu. Jag bara hoppas att han ska komma på bättre tankar, men vi får väl se. Men chillan bor hos mig och trivs bra med att inte längre bli "jagad" av katterna genom gallret, fast jag tror att hon tycker det är lite konstigt också. Hon gillade att retas lite med dom ibland...

Köpte katterna sommaren 2006 och chillan på vintern samma år, hon kom alldeles lagom till jul. Luddig och grå och liten. Och som pojke. Men inte då...
Började snabbt misstänka att "han" inte var en han, därför vart det inget namn i början. För när jag föst "beställde" sa jag att en liten kille vill jag ha, hade tänkt mig namnet Raggarmuffin. Men så blev det alltså inte. För denna lilla bitchiga, men söta, varelse var en HON. Vad tusan skulle jag med en HON till?!
Men med hennes härliga attityd, som till stor del påminde om min..., vart det en keeper. Och det vart namnet Lillasyster. Världens bitchigaste, tuffaste, ulligaste sötnos. Min lilltjej. Och kissarnas största intresse såklart.

Lillasyster

Kissekatterna tyckte ju att dom hade ju faktiskt kommit först, vad var nu detta som trängde sig på? Gick den att äta?
Retas genom burgallret var mycket roligt och lilla Grabber hängde allt som oftast i burgallret en meter upp, spanandes på liten chilla.
Bob satt mest nedanför, han var inte lika smidig. Det är han fortfarande inte...
Det var nog i Juli som jag såg dom två små kissarna och sa att dom bara måste jag ha! Så små och söta! Grabber som hängde i mina bysben (därav namnet) och Bob som bara var helt cool och blyg (och röd i ögonen...).
I och med dessa vart min familj hel. Och sen hittade jag Khloé i April 2007.

Det var verkligen världens bästa sommar 2007. Kissarna, Lillan och Khloé.
Jag hoppas bara att jag fåt mina två grabbar snart... Dom är saknade. Det känns tomt när jag inte har dom alla fyra. Tur att Lillan och Khloé låter mig kramas och snuffsas, annars skulle det aldrig gå vägen.
För utan mina djur är jag halv. Dom går före allt!.

 
Bob och Grabber

Så, i tisdags var det dags för hopplektion! Vilket ju inte blev så lyckat...

Där kom jag, utrustad med babyrosa schabrak, "nya" senskydd (första gången jag använder dem på hopplektion) och pullarträns med rosa lammludd på nosen. Supersött!
Och jag tyckte att det här skulle ju bli riktigt kul!

Det var ju så länge sen jag var med på hoppträningen och jag har verkligen längtat.

Fast det vart ju inte riktigt som jag tänkt mig...
Först av allt börjar en knäpp unghäst (observera att jag inte pratar om Khloé nu, utan en annan unghäst) kicka bakut och han drog med både Khloé och mamma häst (Kalahari) på vilda rodeoimitationer. Tror även Aszár hängde på nått språng... Och helt plötsligt märker jag att jag inte längre är belägen på Khloés rygg, utan på hennes hals. Dock fortfarande sittandes i sadeln. Märkligt.

Jag får snällt hoppa av och lägga om sadeln och försöka dra åt sadelgjorden till sista hålen på bägge sidor, gjorden är nämligen för lång. Trots det är det ändå jättesvårt att dra åt gjorden till sista hålen tack vare dom där "skyddlapparna" i läder som sitter som skydd för spännena... Men till slut gick det och sadeln satt åter på plats.

Då var det dags att hoppa upp igen.

Fortsätter att trava fram och testa lite galopp i båda varven, sen är det dags att trava en bom-bana.

Oj, oj så hon rör sig! Flott med höga lyft och bra steg, mjukt och avslappnat. Supermysigt!

Sen var det helt plötsligt dags för små hinder (ca 40 cm). Och oj vad kul det var, med sin lugna mysiga galopp (lugnast av alla i ridhuset i alla fall) skuttade hon runt.

Men det var något som inte kändes riktigt bra... Konstigt tyckte jag, men struntade i att tänka vidare på det.
Sen märkte jag ju vad det var som var märkligt. Sadeln, och mina ben, åkte fram och tillbaka som bara den. Tårna var i ena sekunden fram vid mulen och i nästa bak vid svansen.

Lilla Khloé kämpade på med mig gungandes och ryckandes på ryggen och gjorde, trots detta, flera mycket fina språng. Tyckte så synd om henne att jag till slut sa till Fredrik att detta gå inte längre, sadeln åker runt som om jag haft glidmedel på ryggen på henne. Usch vad illa den låg! Kände mig jätte dum när lillstumpan skötte sig så bra och jag bara "bestraffade" henne med min sits och hand.
Vi fick spendera de resterande 45 minuterna med att "dressyra" loss på volter och hon var så mjuk och fin! Som en mjuk gummiponny! Och trött vart hon (orkade knappt bråka på vägen hem).

Men att betala 300 kr för att rida dressyr för sig själv är ingen hit. Och nu känner jag mig fattig...

Men jag är jättenöjd med henne, hon kämpade på bra och är så positiv.

Hon är verkligen min älskling!

Snart är det dags för Idolfinalen.

Och, ja, jag är en Idoltönt.
Ja, jag har kollat på vartenda program sedan starten för ett par veckor sedan.
Eller, nja... Jag kollar ju inte direkt på uttagningarna. Jag gömmer mig bakom kuddar så fort det är någon dålig som sågas/ska sågas. För jag tycker det är pinsamt att höra hur de gör bort sig.
Jag förstår inte hur de inte kan höra hur fruktansvärt dåliga de är!
Nej, fy för folk som åker dit för att sjunga falskt och dåligt.

Och ännu mera fy för folk som sagt till dessa människor att de sjunger bra! Det är mycket elakt!

Förutom detta så är alltså Idol bland det bästa jag vet en fredagskväll.
Och på fredag är det sista programmet. Det är både kul och tråkigt.

Kul för att Amanda är kvar.

Kul för att det är bra musik att vänta.

Tråkigt för att Daniel åkt ut (alldeles för tidigt förövrigt) och för att det, som sagt, är det sista Idolprogrammet för i år!

Jag ser verkligen fram emot att se Amanda stå och glänsa i Globen men, som alla andra år, hoppas jag att hon inte vinner. Jag hoppas alltid på att mina favoriter stannar till finalen och på att de blir tvåa, detta för att jag då får följa dem till sista programmet och de slipper göra en kass skitskiva.
Producenternas "skivmall" med de färdiga låtarna som inte speglar någon person alls vill jag inte att "min" Idol ska göra, däremot vill jag ju att de ska få ett alternativ, ett annat skivkontrakt. Som passar dem. Som visar upp deras personlighet och stil.

Och jag vill verkligen att Amanda ska få göra en toppenskiva, hon är min absoluta favorit med sin skrovliga känsloladdade röst... Förra veckan fick hon mig att storgråta till "Hallelujah", det var det mest känsloladdade jag någonsin varit med om när det gäller musik... Jag hoppas verkligen att hon får göra en cover på den låten på sin skiva.

Men som sagt, snart är Idol över, tur är väl att Let´s Dance tar vid den 11 januari, hur skulle jag annars klara av mina fredagskvällar?

Amanda Jensen

Imorgon är det dags för hoppträning igen, hur ska det gå med ett kladdigt halvöppet öga?!

Rött och surt är det, hon med för den delen... Sur alltså. 
Det är inte alls poppis när jag ska in och spola med koksaltlösning men det är ändå ganska så skönt... Och att liksom stryka med fingret på det undre, mycket(??) svullna, ögonlocket är väldigt gosigt. Men det som är lite konstigt då är att det vätskar sig och kommer tårar. Mammas bebis gråter! 
Usch! Vi som ska hoppa! Inte för att det finns något som hindrat henne förut men... Tänk om hon krockar in i hindren när hon inte ser något med höger öga?

Fast det är ju det bästa hon vet, och med all energi som hon sparat på... Oj oj vad jag kommer få åka på bocksprång. Kommer bli som igår, eller värre!
Då var vi först ute i 30 minuter och skrittade. Och Khloé gjorde klart för mig att ICA var en mycket farlig butik, samt att om man krattar grus på andra sidan vägen så kommer hon hoppa på sniskan i 10 minuter efteråt... Tack vare detta beteende vart det lite jobb på banan, ville inte ha häst liggande i handen, det är tungt!
Lillstumpan förstod detta ganska fort och vart till slut som en fjäder i handen (och senare även i baken!!). 
När vi skulle trava var hon först mycket fin, sen vart hon lyckligast i världen av någon anledning (vet inte hur det gick till då jag tvingade henne att jobba) och baken sköt iväg först åt höger och sedan åt vänster. Och med mig sittande på hennes då högsta punkt skuttade hon kors och tvärs över banan för att sedan stanna lycklig och nöjd.

Jaha, vi är på sådant humör??

Men det var bara att jobba vidare, tränade lite nedsittning i trav (vilket är mycket märkligt!), hon med öronen riktade mot mig, väntandes. Kände riktigt hur hon planerade nästa bocksträcka, hon är verkligen genomskinlig... Och så får hon galoppskänkeln, och gud vad detta var kul!!!! Hej och hå vad vi studsar fram. Snart vart hon trött på att studsa runt och bestämde sig för att prestera sitt yttersta, och så fin hon var!
Kände mig som självaste Lussan (viss överdrift) där vi travade fram (i nedsittning!) längs med fyrkantsspåret. Vi kunde till och med öka en del på långsidorna och flytta undan för skänkeln på kortsidorna.
För att inte tala om "sätta-sig-på-rumpan" övningen = försök till bakdelsvändning. Som hon för övrigt har fått rätt bra kläm på, till skillnad mot mina försök till framdelsvändningar...
Hon fattar inte alls, med det kan ju ha med hennes bäckenproblem att göra, det tar ju ett tag innan musklerna ändrar sig. Men positiv är hon, min lilla dam. Och hon blir bättre och bättre för varje dag.

Idag blir det tömkörning, och det är mycket jobbigt! Men det kan behövas, så pigg och galen som hon är!

Pigg och galen har hon
förståss alltid varit...