För är man bara det, så löser sig resten. Att vara äkta är vad det handlar om. Ärlig. Och helt ärligt, det finns ingen som jag bryr mig så mycket om just nu som dig. Och du vet ens knappt om det. Jag är ärlig mot mig själv. Jag känner saker. Jag vet inte riktigt vad det är jag känner, men någonting är det. Jag försöker sätta ord på det... Förtjusning. Omsorg. Pirr... Att vara nära dig, bredvid dig, är lite som att vara inbäddad i ett täcke i soffan på Berga igen. Känslan av att vara hemma och att vara bland de bästa. Så känslan är väl helt enkelt just den - hemma. Jag är mycket gladare, mycket mera närvarande. Jag lämnar liksom inte min kropp för att slippa ifrån så som jag kunde göra ibland förut. Jag trivs bra i ditt sällskap. Jag trivs bra med din vänskap. Det är grymt att trivas igen...

Jag trodde faktiskt att jag saknade den där människan. Att jag ville umgås med honom. Men icke. Det finns nog ingen jag så ogärna vill träffa igen faktiskt. Jag insåg idag att jag inte kunde bry mig mindre. Istället är det någon helt annan som jag vill hänga med, som jag vill ligga och softa bredvid i sängen. Att äntligen kunna ha lite roligt är inte så tokigt alls. Just nu vill jag bara känna hur det kan vara när livet är totalt okomplicerat. Jag vill inte ha mera drama eller kaos. Nu, från och med idag, vill jag bara åka med i all enkelhet. För jag förtjänar att ha det lite lätt.

Snacka om att jag vänder upp och ner, in och ut på det mesta just nu. Vänliga själar, jo tack. Säkert. Eller så är det bara så att alla vill ha någonting. Det finns inte saker som ges utan att någonting ska tas. Alltid är det någontig som ska tas tilllbaka. Tjänster och gentjänster. Jag försöker liksom blunda för detta faktum. Men det är bara såhär det är. Vi förväntar oss helt enkelt att få någonting tillbaka. Det finns liksom ingenting som är helt "for free" så att säga. Så lika bra att erkänna, om jag hjälper dig, så vill jag ha någonting tillbaka. Och det är inte vad som helst, utan jag vill ha allt. Hela paketet. Det är så det är.

Jag har köpt ljus, små oljeljus att ta med mig till er. Ett var. Jag bestämde mig idag för att göra ett besök. För att ta tag i allt det jobbiga. För ibland bara måste man göra vissa saker för att må bra. Det finns mycket man borde släppa, men det här är inte en av dom sakerna. För jag saknar er, och det hjälper inte att förneka att ni inte är här, för ni kommer inte komma tillbaka till mig ändå. Så, jag är på väg. Det är sånna här glada dagar som liksom gör att det känns så mycket bättre. Dagar då man skrattar mycket och ler än mer, som gör att man orkar med tunga beslut och tankar. Som gör att man till slut tar tag i det viktiga. Tar tag i avskedet. Det får en att våga säga ett defnintivt farväl för att man vet att man kommer att klara sig. Man kommer att överleva trots all smärta. Och man kommer att kunna vara glad. Lycklig. Man kommer att kunna le - och mena det.

Det är ju alltid meningen att man ska gå vidare. Allt ska bara rulla på. När halva mitt hjärta försvann så lyckades jag... Det gör ont, men man liksom bara gör det. Man hoppas att det nästa gång ska vara så mycket enklare. Allt ska bara gå så mycket bättre gången därpå. Den gången ska hjärtat inte gå sönder. Men det gör det. Aldrig får man behålla sitt hjärta helt. I ett försök så testar man ge det till någon som man inte ens gillar. Man öppnar upp sin person för en människa som man inte ens har känslor för. Man känner sig smutsig och främmande, ännu mera ensam. Man står där. Två personer. Men egentligen är man ensam. Känslorna är sådana...

Jag vet att jag borde åka förbi. Till och med för min egen skull. Men jag orkar inte, det gör för ont. Jag klarar inte av det helt enkelt. För jag vill inte gråta, jag vill inte lätta på trycket. Det känns som att jag förtjänar det onda i hjärtat. Så länge som jag har ont så finns det kvar.  Så länge som jag minns så känner jag. För så fort jag förlåter mig själv så försvinner allt och jag blir bara skyldig utan skuld. Och det är meningen att jag ska ha skuldkänslor, för det är så jävla fel... Allt är bara så förbannat jävla fel. Så här skulle det inte ha varit egentligen. Så, jag kommer inte åka förbi. Och jag kommer inte glömma. Och jag kommer inte förlåta mig själv. För man ska känna att man lever.