Min powny hoppar faktiskt riktigt fint!

Foto: Johanna Lagnevall
Klicka på bilden så kommer du till hennes hemsida.

---

Ibland träffar man människor varje dag utan att för den sakens skull se att det är en mycket speciell person man har direkt framför näsan. Någon som man tycker mycket om och som man bryr sig om. Någon som alltid finns där, som finns kvar när alla andra glider undan. Som man inte behöver kämpa för att behålla kontakten med utan som gång på gång dyker upp när man känner att man behöver det. Jag känner så ibland och igår fick jag faktiskt veta att det var så min vän kände gentemot mig. På något sätt gjorde det mig ledsen, först kändes det som att jag inte var värd att lägga tid på men när jag tänkte efter förstod jag att det var en god egenskap. Han vet att jag alltid kommer finnas kvar trots att vi inte jagar varandra var dag. Att jag finns där helt kravlöst, och samma sak åt andra hållet, är något helt otroligt sällsynt. Att få behålla en riktigt nära vän utan att för den sakens skull känna sig pressad att hela tiden höra av sig är underbart.
Jag tar hand om mina vänner men när man hela tiden vet att om jag inte hör av mig så och så många gånger är det ingen idé att jag ringer om två veckor. Jag klarar inte av pressen, vare sig från vänner eller från killar. Jag vill bara vara, om det är menat att vara så blir det så, vare sig man ringer varje dag eller inte. Eller så är det mest så att jag inte vill känna pressen att jag måste ringa varje dag. Ringa den tiden och säga dom sakerna. Dock kan jag nog få för mig att andra borde ringa mig då och säga precis så som jag tänkt mig. Det är väl antagligen mänskligt. Vi vill alla att andra ska bry sig mest och hela tiden om just oss. Vi är nog lite märkliga vi människor...

Idag åker jag iväg till småland med bror och papps. Blir najs att komma iväg på lite minisemester. Har varit förkyld den här veckan och även blivit sjukskriven för min dumma brutna tå. Det är verkligen värdelöst att bara sitta hemma i soffan med foten på en hög kuddar och bara glo på skit som The Days of Our Lives... Kan livet bli mer meningslöst? Nej. Jag tror inte det. Och det suger. Men, nu blir det kanske lite roligare snart. Den 15:e flyttar jag ju iväg till solna. Inte trodde väl jag att jag någonsin skulle få komma hemmifrån, och ännu mindre till en lägenhet i solna... Ska bli så sjukt kul att inreda och fixa i den nya lilla hålan. Det enda jag oroar mig för nu är att jag inte ska ha någonstans att ställa bilen. Det finns INGA förhyrda platser, man måste försöka skrapa fram en plats någonstans och så, om man kommer innan kl 18, måste man betala 5 kr i timmen för att stå där. Boendeparkering får bara om den som är skriven på bilen bor i solna. Det är ett jäkla meck för en parkeringsplats. Och då kostar det endå 10 kr om dan. Alltså lika mycket som att komma hem kl 16 och betala för två timmar. Hur ska man veta hur mycket meckande det är värt egentligen? Men jag antar att det, som allt annat, löser sig. Får lov att vara lite optimistisk.
Så ikväll är det föresten dags för hoppträning, dock är det inte jag som ska rida Sessan utan det är Elin som så fint rycker in för krassliga mig. För Marit Flyhammar. Superduktig.
Jag sitter här och försöker komma på grej efter grej att skriva om för att slippa gå upp och städa övervåningen. Fan vad jag hatar att städa utrymmen som inte är mina egna, på så vis ska det bli skönt att flytta. Att städa/dammsuga i mammas rum för fan värst. Det är trångt och jävligt oplanerat. Helt enkelt förbannat jobbigt att städa. DET suger. Om allt var som jag ville skulle det vara lugnt. Men nu är det inte så. Och då blir jag så här fruktansvärt arg och vill bara slå ihjäl den omobila tunga och idiotiska dammsugaren och kasta den blöta äckliga dammtrasan på någon ruta. Eller ännu hellre, rätt i någons fula nuna. Fy fan vad trist det är att städa!!! Så bäst man reser på baken och går iväg och fixar det så skiten blir avklarad någon gång idag. Fan!

Borde jag bli hysterisk nu?
Borde jag skrika och skutta för att jag har träffat en svensk kändis?
Jag vet inte.
Jag gjorde inte det.
Jag visste ju knappt vem har var tills jag hörde hans efternamn. Kopplade direkt ihop det med Voice-prataren Josefin Crafoord och kostaterade då att detta ju var hennes ex-man Wille. Så där stod jag alltså framför en svensk kändis som jag känner till genom den hysteriskt roliga Josefin på Voice. Jag hade lyssnat på deras vakna-show på vägen till jobbet och skrattat så jag höll på att storkna, när jag därefter träffade Wille så kunde jag knappt hålla mig för skratt. Upplevde honom som positiv, öppen och skämtsam. Kul med folk som inte är sådana där jobbiga översittare...
Men så var det i alla fall dags för lektion. Picke och Wille ska väl antagligen vara med på ett litet kändisjippo i höst, för nu var det helt enkelt dags att han lärde sig rida. Så vi har övat på att rida på rätt sittben. Tror han fick kläm på det i slutet. Och sen så måste jag ju bara säga att han ju har med sig världens sötaste rottis. Så himla söt! Jadu, varje dag är speciell... Man vet aldrig vad som händer eller vem som dyker upp. Men underhållande är det i alla fall.

Och när vi endå är inne på den här lilla punkten och talar om Voice och underhållning måste jag bara säga att jag verkligen älskar att lyssna på (och titta, om jag är hemma) Voice mellan kl 06:00 och 10:00 på vardagar. Det förgyller verkligen min dag och jag håller mig glad, positiv och trevlig hela dagen om jag fått min dos av Josefin, Paul och Jakob. Så himla najs. Tack för det!