♥♥♥ Underbara Sipps! ♥♥♥

Vackraste hunden i världen, inte bara för mig. Bilder säger mer är tusen ord.


Oj, så fint!
   

Från vänster: 4, 3, 2 och så vi! Nr 1

Jag hittade en bild igår som gjorde mig glad, en myspys-Julia från förr. Hade absolut den trevligaste visiten på Gotland tack vare dig. Någonstans att komma tillbaka till där man, eller i alla fall jag, alltid känner mig välkommen. Där jag varit förr. Så var, som synes, tvungen att visa den. Skryta om en mycket älskad vän!

Nu; fortsätta arbetssökandet och hålla tummarna för att jag kan få tag i ett roligt och givande arbete. Med djur! NU! Eller så måste jag kanske hålla tummarna för ett "riktigt" jobb. Där man sitter på röven, gör trista saker och tjänar bra pengar. Nej, negativa och otroligt elaka tanke... Bort. Här ska vi ha roligt!

När jag tittar tillbaka förstår jag att livets glansdagar redan har passerat, att nu blir det inget mera "jobba med drömmar" utan nu är det vuxenliv och tjäna pengar som gäller. Slita för någonting jag inte brinner för, annars har man inte råd att leva... Jag vill bort, jag vill försvinna iväg och leva ett annat liv. Jag önskar att det fanns möjligheter där jag vill vara, att det inte bara är en väg kantad av omöjlighet. Varför kan jag inte få göra det jag älskar? Det jag drömmer om? JAG HATAR MITT "NYA" LIV!

Det finns tillfälllen då det mesta bara känns långt borta, tillfällen då man inte vet hur man ska göra. Och nu när jag inte har dagarna fyllda av hästar, gnäggningar och likasinnade så känns det bara ännu värre. Jag har inget annat att tänka på förutom hur jobbigt livet är. Hur tungt det är att återigen packa ner sitt liv i kartonger och köra bort allt. Jag vill ha en lösning på problemet nu. Jag vill slippa söka efter svar hela tiden, jag vill att dom ska finnas framför mig nu. Jag har liksom fastnat mellan min fantasi och verkligheten och ingenting fungerar.
När man gick i leran och fastnade med skorna under hösten värkte benen men så fort jag hörde Lotus gnägga var värken som bortblåst. Ballys rosa mule som värmde min hand, Hippie som puffade på min tofs... Vinter i kyla och en meter snö var ingenting när Koltis, Happy och Date drog en igenom. Dom starka klipporna. Inte tänkte dom på att deras styrka och vilja att bara komma ut i hagen var det som gav mig glädje och vilja att bara vara. Att springa där i snörusket och frysa. Tidiga vårmornar och varma sommardagar, att vara ute med alla dessa olika hästar, mina vänner, var det som lyfte upp min dag. Det gjorde mig stark och glad, oövervinnerlig.
Nu känns det bara som att det som gjorde mitt liv värt att leva är borta och det går inte en enda dag att jag på ett sätt ångrar att jag gjorde slag i saken, att jag slutade. Vart ska jag ta vägen för att få leva igen? Helt och fullt och inte bara på någon slags reserv? Varför kan man inte bara få leva med det man vill och endå överleva? Jag önskar att man inte var tvungen att slita med någonting man ogillar bara för att man inte har råd att överleva annars. Ah! Jag hatar det här.

Alltså... Det där med semester ska ju vara avslappnande och trevligt. Ja...
Jag vill hem. Jag vill träffa P och N och I och J och alla andra av mina fantastiska, tålmodiga och underbara älskade vänner igen. Dom som känner mig som jag är nu och som fattar att det är underbart roligt att ha bestämt sig för någonting och sedan händer något helt annat. Jag avskyr denna planering, den här krystade "gör det och det och det där" på tid. Som för sakens skull sedan endå inte passas. Inte alls. Vi åker om en timme blev till; bara en halvtimme senare. Har man tur kom man iväg 45-50 minuter efter utsatt tid. Skitdåligt! Tempot i meningens hetta är speedad, det går så jävla pressat till att stressen hetsar och magen mår dåligt men sedan vänder steken och ingenting händer. Ingenting alls! Tiden står still. Och jag blir pisst! Jag blir så in i helvete galet arg och vill strypa någon. Och dagen är förstörd. SABBAD! Så jag åker till travbanan. Och där sitter jag, med Jula och Lajsan. Vi kollar på Commander Crowe och alla problem i hela världen lämnar skallen för en stund. Livet är så mycket lättare när man står där i regnet och kollar en vacker fux i ögonen. Man ser jävlarannamma och fightingspirit som sprudlar och flyger och brinner. Underbara hästar, mitt hjärta blir vekt och blottat, mitt inre blir glatt igen. Och trots en jävligt pissig dag så känner jag att fan, det är så jävla underbart. Regn som droppar från paraplyet, Sipps som sitter innanför jackan och vänner runt omkring när vi ser eldfuxen spatsera in i mål igen.

Härliga, härliga hästar, fan vad jag älskar er!!!