Vart är ni som har allt?
Ibland har man en tråkig kväll. Då känns datorn som ens bästa vän, man får några timmars underhållning istället för att våndas över att man inte har någonting att göra under kvällen.
Såå, efter ett tag hamnar jag på youtube och kollar en massa klipp på dans. Modern dans. Och så var hjärtat öppet, blottat. Fan vad vackert! Kan bli så oerhört berörd av musiken och koreografin... Man kan säga att känslorna dansar rätt in i kroppen.
Jag sluter ögonen och lyssnar på Gavin Degraw´s Belief och tänker att det är jag som lyfts upp i luften av Honom. Den där snygga jäveln. Den där oerhört ha-vänliga bråkstaken till kille. En riktig "badboy". För det är sådana där dryga ovänliga killar som vi vill ha, inte sant? Det är som att vi vill ha motstånd. Ta oss fram likt skadeskjutna rådjur i snårskog... Plågas. Våndas. Riktigt känna att vi lever. Någon som kan möta våran frustration, visa någon slags glöd?
Men samtidigt vill vi ju ha den där snälla killen. Han som håller om och skyddar. Han som tror sig hålla i en diamant då han omfamnar oss. En liten porslinsdocka som kan gå sönder om han inte är nära och beskyddar. Vi vill att han ska se tuff och stark ut, ovårdad och brutal men samtidigt vill vi ju bara ha någon som älskar oss. Ändlöst mycket.