Jag tände marschaller och vanliga ljus för dig. Tänkte att vi kunde sitta in din dag tillsammans. Jag vet inte om du vet, om du såg. Men det var fint. I allt mörker så lyste det starkast hos dig inatt. Och jag uppskattade lugnet. Att bara kunna sitta där på min lilla medtagna kudde med Sipps i famnen och titta in i ljusen och skriva ihop ett grattiskort. För jag är lite lost just nu, jag tycks inte riktigt hitta rätt. Fastän jag är här, så känns det inte alltid så. Och då hjälper det att bara kunna luta sig tillbaka och tänka på någonting annat för en stund.

Är det verkligen meningen att man ska kunna finna så mycket glädje i vissa saker att man skulle bry sig om man inte gjorde det igen? Som att dricka kaffe på morgonen. I att gå ut och känna doften av skog i luften. Träna. Eller rida kanske... Lyssna på musik. Att tycka att någonting är så roligt att man inte kan vara utan det?
Jag kan inte komma på någonting jag inte skulle kunna vara utan. Visst kan jag säga att det finns saker jag inte kan leva utan. Men det är ju för att utan dom sakerna så skulle det inte ens vara lite värt att vakna på morgonen. Jag är ledsen, men jag kan liksom inte förstå. Jag har aldrig känt att livet är någonting så himla kul, att jag har så mycket som jag vill göra så att jag inte hinner med det under en livstid. Snarare tvärtom. Jag undrar vad jag ska göra med all tid. Hur jag ska få den att gå fortare. Visst finns det höjdpunkter, men samtidigt så känner jag inte någon extrem lycka under dessa. Jag vet inte... Jag trodde ingen kände sån extrem lycka över saker. Jag trodde att dom flesta, liksom jag, bara hängde på den här bergochdalbanan som kallas för livet.

Om jag tittat tillräckligt länge på dig så ler jag. Jag börjar andas djupa andetag och jag börjar känna mig glad. Det är lustigt hur så lite kan göra så mycket. Både på gott och ont. Så om du trampar på mig nu. Då kommer jag sluta le. Jag kommer känna det som att jag slutar andas. Så jag ber dig, säg att allt är fint. Att allt är som det ska vara. Att jag är okej. Säg att du håller min hand så länge som jag behöver det. För utan dig får jag inte luft.

Ibland så tappar jag känseln. Bokstavligt. Helt plötsligt känner jag inte någonting på överarmen, kinden, fingrarna... Det liksom vandrar. Och jag tänker att jag hoppas det sprider sig, gör så att jag inte känner något mer. Gör så att jag inte känner min hjärna något mer. För att det skulle vara så bekvämt att bara sluta tänka. Ibland så skulle det bara vara så skönt om allt var tyst, om jag slutade spekulera i saker som jag bara borde strunta i. Jag vet inte varför jag ibland gör stora saker av ingenting. Eller varför jag förminskar annat som är av vikt. Men mest av allt vill jag bara slippa ifrån att känna smärta, för just nu är de det som är mest framträdande i mitt liv. Allt gör ont. Och jag är trött på att det onda tar så stor plats.

Konstaterar att det var väldigt länge sedan som jag kände just såhär. Jag är helt hyper. Jag vill inte sitta stilla. Känslan i kroppen är liksom onykter. Min hjärna lurar mig, gör så att det känns som att allting liksom gungar. Jag behöver min iPod, riktigt hög volym och sollentunas smågator. Gatulyktor, tomma trottoarer och bekväma skor. Jag behöver gå runt, helt utan sällskap, i flera timmar. Jag behöver vara ensam, men få utlopp för all rörelse som liksom pyr i mina celler... Här är det ingen vits. Jag behöver just ljuset, känslan av att vara ensam när alla andra har någon hos sig innanför spröjsade fönster där inne i värmen. Och det kan jag inte få här. Speciellt inte den här tiden på dygnet. Förr så kunde jag dra på mig skorna och bara gå. Gå i två, tre timmar och knappt se. Bara gå och känna. Och nu, nu får jag ingen ro. Jag blir bara arg och frustrerad. Den här ilskan gör mig galen. Och än värre är att inte kunna förklara varför jag blir så jävla arg. Jag bara.... Hatar.