Du sjöng för mig. Du sjöng att du inte ville missa någonting av det vi hade. Du hade mitt hjärta i dina händer där du stod, där mitt på golvet i din kompis pojkrum och sjöng. Alla känslor bubblade över i mitt hjärta. I vanliga fall hade jag skämts ögonen ur mig inför alla andra i samma rum. Men då, när det kändes så otroligt äkta, så kunde jag inte ta min blick från dig. Jag kunde inte sluta le. Jag kände mig som huvudrollen i den optimala romantiska filmen. Jag trodde mig ha mitt "för alltid".
Idag undrar jag vart allt det där tog vägen. Jag älskar dig fortfarande. Jag saknar dig när jag inte träffar dig. Men jag kan inte längre se dig i sammanhanget "för alltid". Du är min vän som tar bort paniken när den sakta smyger sig på mig bakifrån, du är vännen som säger att det blir bra och att jag ska lägga om mitt fokus. Du hjälper mig när jag behöver det.

Men det är allt. För nu har jag insett exakt vad det handlar om. Jag vill inte träffa en person jag kan leva med. Jag vill träffa en person som jag inte kan leva utan.

Vet du vad, nu får det vara nog. Jag måste radera vissa saker, vissa personer. Jag tänker inte hålla på nåt mer, jag orkar inte. Jag är trött på att alltid välja fel folk. Varför gör jag det?!