Ju längre tid som går, ju mer konstlad känns omgivningen. Onaturlig. Oäkta. Jag vet att livet inte ser likadant ut nu, men samtidigt klarar jag inte av att allt runt omkring har förändrats. Alla beter sig så konstigt, jag förstår ju varför. Men samtidigt så kan jag inte förstå varför det skulle vara nödvändigt. Man pratar om en väckarklocka. Om förändring. Själv vet jag inte om jag känner mig så väckt, snarare tvärtom. Jag känner det som att jag sover djupt, jag ligger i dvala och jag har faktiskt inte lust att vakna till. Jag saknar motivation, lust och längtan. Jag bryr mig inte om igår, idag eller imorgon. För om jag inte tänker på allt som hänt, om jag inte funderar på vad jag vill, så bara går tiden. Och det är på något sätt behagligt när allt flyter förbi. Så jag läser, jag kollar på tv och jag sover. Och tiden går, ibland så fort att jag glömmer vilken månad det blivit. Ibland tror jag att jag är kvar i augusti, sen kommer jag ut och känner kylan... September. Redan. Och tiden bara fortsätter gå. Den liksom bara passerar.

Var med vänner och lyssnade på herr Linnros igårkväll. Ibland är det så fantastiskt att ha folk runt omkring sig. Folk man gillar, folk man känner att man inte behöver mygla för. Jag bara säger, om det blir lite fel gör inte det någonting. Jag åkte hem i sällskap av Frida, vi väntade på tunnelbanetåget. När tåget rullar in på stationen vill jag att vi tar vagnen längst fram, minst trängsel och vi slipper Linnros groupies.
"Med Rikard"
Först förstår jag ingenting. Vad tusan pratar hon om?! Sen tittar jag upp på tågets sida. Ja, med Rikard. Nog är det du alltid. Vart jag än går, vart jag än är, så finns det saker som påminner om dig. Och nu var ditt namn på den tunnelbana jag åkte med hem. Jag satt där, mitt emot Frida, och tänkte på att du följde oss hem. För ingen ska behöva gå ensam när det är mörkt. Inte om du kan hålla en sällskap ♥