Jag förstår nu. Det är ett liv fullt med frihet som alla männsikor söker. Vi hittar det i olika platser, föremål och intressen. I mitt liv är det djuren som ger frihet. Kravlöst, fyllt av kärlek och vilda turer på stora hästar. Känna vinden mot ansiktet. Skratta och tjuta glatt till häst sätter fart på min puls och får farten att öka så ögonen tåras. Att känna sig som ett, känna gemenskap och respekt är det som är av värde för mig. Så jag förstår, jag är med på allt.

Min sol lyser genom blåa ögon just nu. Jag ser på ett snällt ansikte som på något sätt lugnar mig, som förstår ungefär hur jag känner och som kan peka åt vilket håll som är framåt. Det går inte fort att bli lycklig, det vet jag, men jag börjar tro på att man kan bli det. I dina fotspår känns det helt plötsligt som en möjlighet. För jag har skrattat hela vägen från tårna, jag har skämtat på riktigt igen och jag har förstått att det finns glädjeämnen kvar på den här jorden. Och när du tar min hand, lägger den på ditt bröst och säger "det här är en bröstmuskel" så kan jag bara inte sluta skratta. Inte för att det egentligen är särskilt roligt, utan för att jag känner saker igen. Det pirrar i magen och jag kan helt enkelt inte bortse från det. Totalt löjligt, men ändå så fantastiskt. Ibland finns glädje i så knäppa saker.

Ibland är jag bara så glad att jag har mitt hjärta. Hans sällskap, vänskap och kärlek gör allt så mycket enklare. När jag ser honom sitta i solen och njuta får jag en glad känsla i hela magen. Han är så bra för själen på alla sätt och vis. Ibland får jag dåligt samvete när jag inte orkar. Men han finns där. Han kurar ihop sig i sängen bredvid mig och bara är. Mitt älskade lilla hjärta ♥

Jag tittar upp, möter små droppar mot min hud. Känner dom. Svala, mjuka. Det ger mig ro att bara gå där i regnet. Bredvid mig traskar en vit, stor och hårig nalle. Han buffar min arm, letar med mulen efter en liten bit morot i min hand. När jag tittar in i dom stora svarta ögonen känner jag ett lugn. Han får mig att le. Lilla hjärtat följer med oss ut, han hoppar från den ena grästuvan till den andra med svansen glatt viftandes. Vi traskar grusvägen ner - utväxlar kärlek, förtroende och vänskap. Med handen mot hans hals känner jag mig hel. Jag glömmer bort all smärta inuti när jag ser hur han kastar sig iväg i galopp i det gröna gräset. Jag och hjärtat tittar på varandra och sedan tillbaka på Bally. Glada goa Bally utan några bekymmer i sin värld. Det är som terapi, att bara få gå där i tystnaden och njuta av att bara vara. Men ibland kan jag inte låta bli att tänka på hur mycket som gått fel. På hur mycket det finns att sakna och på hur ont det gör att tänka på det. Någonting inuti smärtar så mycket att jag slutar andas för en stund. Jag saknar, jag ångrar och jag våndas. Jag vill backa bandet och ändra på saker. Jag vet att det inte går, men jag vill.