Det är fortfarande så svårt att förstå. Att livet ska gå vidare med en mindre i vår familj. Att vi ska le och vara glada när en stor glädjekälla är borta. Men vi kommer alla att kämpa. Vi kommer kämpa för att skratta till våra minnen av dig istället för att gråta av saknaden efter dig. Vi kommer försöka le när vi pratar om dig och det vi gjort tillsammans, för det är vad du skulle vilja. Vi kommer att tänka på dig i tid och otid, glädjas över dina 22 år i vår värld. Dina år i allas vår närhet. Och vi kommer alltid att minnas. Din glädje och ditt leende som gick hela vägen upp till dina ögon. Du är så saknad. Jag hoppas att du, där du är nu, känner av hur mycket du betyder för alla du känner. Och att du ser oss alla och fortsätter sjänka oss stor glädje på ditt speciella vis även nu ♥

Jag trodde faktiskt inte på att det var sannt. Även fast jag inte träffat dig på så länge nu så har du ju alltid dykt upp på födelsedagar och julaftonar och allt. Och nu är du inte längre kvar. Jag kan inte svälja eller förstå att du inte kommer att dyka upp nått mer...
Vet du ens vad som hänt? Kan du känna någonting nu? Vet du att din familj saknar dig? Att alla dina vänner försöker skicka sin saknad till dig via din facebook? Vi är kanske inte syskon, men vi har bott under samma tak. Jag har alltid uppskattat den gången då du hjälpte mig när ingen annan gjorde det. Du var inte min bror på riktigt men du brydde dig som en. Du har en sån fin själ. Jag är övertygad om att den fortfarande finns där ute.

Vad gör man när det här händer, när man blir av med en familjemedlem? Hur ska man kunna hjälpa alla andra när man själv inte är hel?

Vi minns dig
Det kommer vi alltid att göra
Och kanske lever du - och andas - precis som förr?
Du har kanske bara bytt skepnad och öppnat en dörr?

Du kanske säger:  
"Sörj inte mer
Men fira mitt liv
Och le åt allt vi delat
Den finns alltid kvar, den kärleken vi har"

Du kanske minns allt vi gjorde
Minns allt som vi sa
Hur vi alla fanns där bredvid dig
Vi kanske gjorde dig glad?

Du kanske säger:
"Så vackert mitt liv var, allt såg jag inte då
Nu ser jag det så tydligt
Den finns alltid kvar, den kärleken vi har
Älskade familj, jag ser allt ni gav
Ser all er kärlek, även när ni inget sa
Och älskade vänner, jag har växt för att ni
fanns där och såg mig och nu lever jag fri
Jag lever och andas, det gör också ni
Så fira nu livet och lev det, var fria
Vi kan aldrig skiljas
Vi kan aldrig dö
Det vet jag nu helt säkert
Den finns alltid kvar, den kärleken vi har"

Vem har sagt att livet börjar när ett barn blir fött?
Vem har sagt att det tar slut när någon har dött?
Tänk om historien aldrig slutar?
En resa som inte har någon ände?
Tänk om det är omöjligt att dö?
Att döden är ett liv, ett frö?

Vi lever och älskar
Det är det som är sant
Ja, hur vi än låtsas
Är det det som är sant
Ett liv är ett liv
Även när vi har dött
Den finns alltid kvar, den kärleken vi har

Jag sitter och suktar efter hundvalpar... Min kompis från Berga med samma vackra namn som jag har fått valpisar och dom är så söta så jag dör! Men jag ska inte ha någon, för jag har Sipps och det får räcka bra. Men bror med flickvän har en liten hos sig. Väldigt söt! Valpgos och rosa magar i all ära (det är ju fantastiskt) men kiss, kiss och mera kiss på golvet är inte skoj... Haha! Men som sagt, söta amstaffbebisar finns att köpa! 1 tik och 3 hanar kvar tror jag av totalt 7 stycken sötnosar.

Alla puppisar och mama.


En liten kille som jag tror heter Saison Regal...


En liten tik vid namn Spitfire, vad säger du Frida?


En hane till som hette Vedett Extra White, men det var tydligen för långt?


Och sist, men inte minst en liten hane till (min favvo) som heter Jacobite.