Förmiddagspromenaden tog oss först till OKQ8 där bror skulle köpa snus, sedan till Edsbergsparken för ett varv bland höstlöven. Det är så fint väder ute, mysigt med höst ibland. Låter några bilder får tala för sig själva!


Sötnöten mitt bland höstlöven, mysigt med promenad i solen.

Poserar på hustaket, så stilig!

Den här är till mammas ram, undras hur jag kan få den svartvit...?

Sippson håller på att få en ny inriktning, han ska bli en sån där agilityhund! Hittills går det sådär. Vi har lagom lite utrustning, vi använder oss alltså av naturen. På promenaden brukar jag ta till min fantasi och be honom springa över hustak (typ någon slags jordkällare/elcentral under mark med tjärat trätak som sticker upp i en inbjudande V-formation) samt hoppa upp och ner för parkbänkar. Har även försökt få honom att HOPPA ÖVER pinnar och grenar. Det går sådär... Antingen biter han tag i dem och kampar (pinnar jag håller upp för honom att hoppa över) eller så springer han under (grenar som jag tycker är bra att hoppa över) dom hinder som jag gjort. Det är lite smått värdelöst och ganska så irriterande.
Jag ska ta bilder, han är faktiskt ganska duktig så jag tror att de moment som bara innebör att gå på en stege/balansbräda eller vad det nu kan heta blir rätt lätta. Nu måste bara det där med slalom och hinderhopp sitta. Kanske lite lydnad också? Och vart kan man hitta naturliga slalomhinder? Jag har nemligen lite dåligt med cash just nu. Och så vill jag inte slösa pengar på de om det visar sig att han är totalt urusel. Eller om det visar sig att JAG är det.
Jag var i alla fall en bra handler på utställningen, och Sipps var en riktig showhund! Så vi får väl ta tag i det där med utställning annars... Pusha på Blandisklubben lite så det åtminstonde kan dubbla antalet utställningar per år. Det vore ju toppen!

Och by the way, håll tummarna för att Sipps kan bilda antikroppar mot rabies. I januari bestämms det om ifall vi kan resa utomlands ihop. Passet är klart och vaccineringen klar, nu fattas bara dom där jäkla antikropparna!

Jag jobbar. Och jag jobbar hårt! Så nu tog jag en paus och läste Julas blogg ihop med en kopp kaffe. Konstaterade igår att min telefonlur är borta. Gick till min chef som sa; "Jaha, ojj då. Vill du ha en ny?"
Jag svarade "Nej tack".
"Okej". Så det betyder att jag inte behöver svara i telefonen utan bara göra skador. Underbart att inte behöva prata med klinikerna, däremot kom jag på härom dagen att jag faktiskt saknar att prata med kunderna direkt. Ibland är det så trevligt att kunna hjälpa någon gammal tant. Men samtidigt är det ack så skönt att bara behöva konsentrera sig på en sak i ett par timmar.

Sedan en tid har jag verkligen blivit helt fast i det här med böcker också, nu läser jag mest hela tiden vilket innebär att jag har mindre tid för annat. Eller rättare sagt; att jag förskjuter allt annat. Och igår märkte jag att Sipps har blivit tjock! Vi måste besöka en våg för att kolla upp hur mycket han väger... Får bli imorgon när vi ska åka och vaccinera lillskiten. Dags för årliga sprutan samt andra rabiessprutan. Sen, om ytterligare 4-5 månader kan vi resa ut i Europa och jobba. Spännande!
Men till dess ska jag syssla med lite vanliga saker, som att hälsa på Jula, hjlälpa Ida med håret och träffa Nina och snacka massa snusk. Eller så... Och kolla bio och njuta av hösten och alla färger. Mysigt!

Snälla, rara, gulliga vänner! Försök lämna en kommentar ibland. Det vore roligt att ibland veta om någon håller med mig eller tycker tvärtemot det jag skriver. Eller ialla fall att få veta om någon ens läser? Det tar ju inte så lång tid!

Och jag tänkte direkt på en vän som inte tvättar håret hon heller. Hahaha! Klicka bilden och kom till en video med massa klipp om att snyggt, hett och sexigt hår (Roberts alltså) egentligen är skitigt som fan.

Jag och Sippi har bestämt att när Sipps blivit stor och stark, och modig, ska vi nog skaffa oss en liten bebis. Detta är om typ två år, så ingen anledning att bli orolig... Jag måste bara dela med mig av vilken underbart vacker typ av valp vi vill ha. Som alla vet; Sipps är allt för mig och jag tycker han är vackrast i hela världen! Därför vart det på något sätt viktigt för mig att skaffa en nästan lika vacker hund. En trefärgad, kortpälsad och oerhört vacker hund. Och jag hittade rätt. Som en Sippitvåa.

  
Basenji! Sippi strl M.

Så perfekt. Fin modell och lagom stor. Det vill säga, lite större än minimacaronen, som ju är perfekt i hela sin litenhet så klart. Hans fantastiska 3,5 kg ger illusionen av en mycket stor och maskulin herre kan jag säga. Framförallt när han med raggen rest bemöter en stor Rottweiler i skogen... Arga hanhundar som är av storlek XL skrämmer mig lite när jag är ute med Sipps, speciellt om deras hussar/mattar har svårt att hålla dom och dessutom har dom kopplade i ett sånnt där kärringkoppel (smeknamn för rullkoppel...). Jag har liksom ingen lust att bara ha ett trasigt nylonsnöre kvar hängandes i min hand och sakna en vovve som ligger inbäddad i magsyra på deras ouppfostrade ilskna hund.

Igår var det en man som var ute med sin galna hanhund. Han stannade tio meter ifrån mig, stod lutad bakåt i någon slags kampsportsposition tagen ur en Bruce Lee film och höll sin hund i ett, vad han tyckte, fast grepp. Rullkopplet knakade i takt med hundens utfall och morrningar. För det första, skaffa ett stryphalsband, för det andra, skaffa ett ordentligt koppel och för det tredje: ta tag i hunden och sätt den bakom dig! Hur kan man inte förstå att om han står så bakom hunden bli det ju som att hetsa upp den? "Här kommer en fara, åh du starka ledare, försvara oss!" 
Ibland tycker man att licens för hundägare faktiskt borde finnas... Att man ens kan säga till mig, och folk som mig, att vi skulle vara för unga för att ha hund och så säljer man till en sådan där loser. Jag fattar inte. Sjukt. Jag vet många unga människor med vilja och ambition. Och jag har fått mycket beröm över hur bra Sippi är mentalt och att jag gjort ett gott jobb med honom. Nä, uppfödare, ta er i kragen och inse att ålder inte spelar någon roll. Det är personen bakom som är det viktiga.

Ofta kan jag önska att jag vore någonting mer. Att jag var smalare, att jag var vackrare, enastående och någon som folk vände sig efter. Vara uppseendeväckande och spektakulär. Att jag syntes bland folk och inte bara var ordinär. Eller att jag var grymt bra på någonting, att jag skulle bli sedd av fler människor förutom de som ser mig nu - mina vänner och bekanta. Jag skulle vilja vara någon. Speciell.
Men hur skulle livet egentligen bli om man syntes hela tiden? Och jag inser ganska snart att jag verkligen inte vill bli sedd på det sättet. Jag minns när jag var yngre och såg upp till någon, var förälskad i någon. Jag visste minnsann precis hur dom var, jag kände dom. Och dom hade det alltid så mycket bättre än mig. Dom var vackra, smarta och kända.
Men det är nog verkligen just så ytligt som vi tror när vi försöker inse, förstå... Vart hittar man människor som vill lära känna dom på riktigt och inte bara ser en roll? Någon med ett vackert yttre eller med en påhittad personlighet? Tänk att leva under omständigheten att varje gång du träffar någon helt ny så ser den personen dig som någon den redan känner, någon som denne vet allting om. Hur du är som person, vart dina leverfläckar sitter och vilken din favoritplats är... I den där nya filmen är du sådan i alla fall, i den där intervjun sa du så. Förstå hur besvärande det måste vara att aldrig kunna vara helt ny för någon?

För mig är det ju såklart svårt att förstå, jag är ju ny varje gång jag träffar någon jag inte känner. Jag har alltid nya tillfällen att presentera mig utifrån hur jag vill bli uppfattad av den andra parten. En redan känd person har inte det, det finns alltid en karaktär kvar. En roll. Information om favoritmusik, film, mat och färg. Ändrar du dig från gång till gång är det ju någonting fel i informationen?
För mig är det en frihet att kunna ändra mig efter vem jag träffar, och det handlar inte om att jag ska forma mig utefter någon annan utan att jag ännu ändrar mig så mycket varje dag, jag vet ännu inte riktigt vem jag är, vad jag tycker om eller hur jag vill vara. Jag är annorlunda varje dag, jag förändrar mig och ändrar tillbaka, finner någonting jag trivs med eller förskjuter någonting jag inte gillar med mig själv.

Jag kan drömma och fantisera, men jag är trots allt inte intresserad av att leva i en mall av mig själv. Hur vacker, spektakulär, perfekt och underbar jag än skulle vara.

Tjejen som alla skulle kunna likna sig vid.
Själv tycker jag nog att hon är för...
 perfekt för att jag ska kunna känna mig som henne.

För att se alla TRE underbara smygtittar från nya filmen, klicka bilderna!

Ibland kan jag känna det som att jag anstränger mig för hårt. För att nästa sekund känna att jag anstränger mig för lite. Jag är verkligen inte någon sån där tjej som bara letar flyktiga relationer fastän folk kan uppfatta det så ibland, jag är precis lika intresserad av att dela tid med någon speciell och känna mig älskad. Som vem som helst. Det vill bara inte hända mig. 
Ibland kan det kännas som att mycket är så långt borta, som att allting jag vill ha är sådant som inte går att få. Det jag letar efter finns liksom inte... Spänning, ett djup, fantasi, impulsivitet och någon som får mig att vilja springa runt. Någon som får mig att göra hoppsasteg på trottoaren på vägen hem. Någon som får mig att se rött ibland och någon som kan hissa upp mig på små moln. Någon "farlig". Underbar. Och snäll. För en gångs skull skulle jag vilja sitta på en piedestal, högt upp, och bli skyddad av någon som verkligen brydde sig.
Det handlar inte om att allting ska stämma in enligt någon slags sanning för hur det borde vara men om jag såg dom här sakerna i någon, trots att dom kanske inte finns till punkt och pricka, vore det nog. Det som är impulsivt för mig är kanske helt tokigt galet för någon eller helt trist för en annan. Men jag är så himla trött på att alltid träffa de som antingen inte bryr sig eller de som bryr sig så mycket att man hamnar i sitsen att man aldrig gör någonting. Man blir som fängslad eller så är man bortglömd. Jag vill ut, jag vill vara. Om så bara ligga ute på en klippa, kolla på himlen och njuta. Smygtitta på slutna ögon, hår som rufsas om i vinden. Äh, jag vet inte... Det känns väl bara så ensamt så här mitt i natten när man inte har någon annan att luta huvudet emot. Någon att säga godnatt till. Jag tror bara att jag skulle gilla det.

I should never think
What's in your heart
What's in our home
So I won't

You'll learn to hate me
But still call me baby
Oh love
So call me by my name

And save your soul
Save your soul
Before your to far gone
Before nothing can be done

I'll try to decide when
She'll lie in the end
I ain't got no fight in me
In this whole damn world
So hold off
She should hold off
It's the one thing that I've known

Once I put my coat on
I coming out in this all wrong
She standing outside holding me
Saying oh please
I'm in love
I'm in love

Girl save your soul
Go on save your soul
Before it's to far gone
And before nothing can be done

Cause without me
You got it all
So hold on
Without me you got it all
So hold on
Without me you got it all

Without me you got it all
So hold on
Without me you got it all
So hold on

Without me you got it all
So hold on

Jag googlade just på hanhund till parning. Ville, som många andra, veta mer om åldrar, hälsoundersökningar osv gällande eventuell avel.
Jag har ju som bekant en hanhund av mixras. Chihuahua till 75% och Dvärgpinscher till 25%. Detta var en väldigt medveten mix av hans uppfödare som endast föder upp denna blandning. Jag har också upptäckt ett väldigt stort intresse för mixen i USA, kallad Chipin. Detta är alltså en mix som är framtagen för att kombinera goda egenskaper från två väldigt tuffa och trevliga små hundar med mycket gemensamt. Det tycker jag är bra!
Visst kan man ogilla vilda mixar, där Dalmatiner, Golden, Stövare, Dobermann, Mastiff och kanske Tollare slås ihop. Dom är så olika och det kan liksom bli för mycket av det goda. Men hur man kan säga att mixar av lika raser är dåligt, det är för mig oförståeligt!

Jag stödjer blandrasaveln, dock till en viss gräns. Det ska vara medvetet. Hundar som har hälsoprogram (renraser) ska genomgå hälsoundersökningar. Gärna vara MH-testade om det "hör till rasen" och gärna utställda. Och nu finns det faktiskt utställningar för blandraser så man kan ställa ut dem med för att få konkreta uppgifter, tots att dessa inte för användas som grund för avel. Det anordnas även MH-test men man får vara på dom lite om det.
Så hur kan man, när någon bara frågar snällt i en tråd på nätet om hur mycket en skälig peng för att erbjuda sin mixhane till avel samt vid vilken ålder han är redo, svara att han på grund av att han är mix inte är värd att betala ett ynka öre för samt att han absolut inte borde gå i avel för att det redan finns över 300 godkända raser i SKK!?!?!

Alla raser kommer ju ur en mix, man avlar för att ändra och hitta någonting nytt. Den Engelska Bulldogen är resultatet utav Bulldog korsad med Mops. En mix. Som för den sakens skull är en jävligt dålig mix ur hälsosynpunkt. Jag kan ju nämna Chowchow, Pekignese, Fransk Bulldog, MOPS, Schäfer med flera! Som är raser av grymt dålig kvalité rent fysiskt. Och Dobermann, vissa mastiffer, Amstaff med flera, som är tragiskt förstörda psykiskt genom avel. Alla med undantag åt det bättre hållet så klart. Med mycket dåligt också!
Att sitta och säga att mixavel är dåligt, när alla renrasälskare sitter och avlar på missbildade djur, är sjukt! Jag är noga med att min älskade Sipps är frisk, han betyder mest för mig och att se friska valpar efter honom är, för mig, minst lika viktigt! Annars kan det lika gärna vara.

Så till alla er rasistiska jävlar, kyss mig i arslet!

Kanske inte alltid lika vacker, men alltid lika älskad.

Oh baby dont you know I suffer?
Oh baby can you hear me moan?
You caught me under false pretences
How long before you let me go?

I thought I was a fool for no-one
Oh baby I'm a fool for you
You're the queen of the superficial
And how long before you tell the truth

Idag var första dagen på If. Jag kan konstatera att jag har bra minne. Det gick fort att komma ihåg alla koder och shit, dock var det som vanligt. Det tog TID. Det där systemet är ju värdelöst när man ska logga in första gången. Så fort man kommit in är det dock suveränt och lättarbetat.
Fick också äntligen fatt i mina betyg och värdepapper... Äntligen. Ibland undrar man över folk och deras underbara lögner. AH! Hur mycket ska man behöva tjata och gnata för att folk ska få sina blekfeta arslen ur stolen och göra det dom måste? Och latheten gör att dom dessutom ljuger en rätt upp i fejjan. Sug min lilltå!

Så, jag har alltså haft tur idag. Dock var det ju lika bra att jag såg tll att få lite otur också, för balansens skull. Så, 500 spänn i p-böter. UNDERBART! Jävla skit...
Jag hade en lugn och underbar morgon. Gick ut med Sipps, drack te och åt yoghurt med banan och nektarin i. Hoppade in i bilen i goood tid. För att märka att alla andra också skulle börja "sent" idag. Skit... Purken såsar jag fram i lilla grå och hoppas hinna. Tio minuter innan jag börjar försöker jag hitta p-plats och lyckas till sist, dock en betalparkering men skit samma. Pröjsar och springer till jobbet. Sen, när jag kommer ut har jag fått en jäkla p-bot. Dessutom för tiden jag betalat ?!?!?! WHUT?!?!?! Jag fattade ingenting. Tills jag insåg att man inte fick parka där what so ever mallan 8 och 16 på den andra måndagen varje månad. Vilket självklart var just idag. Så nu är jag inte bara fattig, jag är GRYMT fattig.

How ever... Jag är endå rätt så nöjd. Jag har haft en trevlig och givande dag, solen fick mig på strålande humör och dessutom kom jag på vad jag önskar mig när jag fyller år. Jag vill ha ett regnställ från Hurtta och gummistövlar från Hunter. Och där fick jag just 30 vuxenpoäng, SCORE! Nej men det är så att Hurttas regnställ är klart snyggast och diskretast på marknaden. Sitter snyggt och finns i praktiska färger. Det vill säga svart, brunt och mörk grön. Och Hunterstövlarna håller! Och finns i rosa. Och vitt. Eller så kör man på svart - dom är rätt i alla lägen, även till shorts, kjol eller jeans. Praktiskt och kul!

Jag har fått höra att mina senaste bloggtexter varit sådär, bara låttexter... Men dom är ju så bra! Jag tror det är dags att sätta på en av låtarna för att väcka lite inspiration...

Så. Nu har det alltså gått ett tag. Jag har traskat runt här hemma i ensamhet rätt så länge. Varit "fri" från jobb. Varit utan uppgift och imorgon ska jag få några timmar på kontor och tjäna lite pengar. Jag har sedan några veckor känt mig redo att ta tag i vardagen igen. Kännt mig sugen och driven att göra roliga saker. Ett tag ville jag bara sitta i min före detta lägenhet och glo på tv:n från morgon till kväll. När jag vart av med min fristad och fick lov att flytta hem ville jag bara dö. Hur skulle min orkeslösa hjärna palla med att hjälpa till? Jag orkade ju knappt laga mat till mig själv eller gå ut med hunden...
Såå. Det gick okej, men tusan vad jag fick bita ihop! Och nu sitter jag här och känner mig rätt pigg, orkar hjälpa till. Fast lat är jag. Och i samma ögonblick som jag nu skrev det kom jag på att jag glömt dammsuga. Skit. Med det kommer konsekvenser...

Hur som helst. Det var i alla fall en mycket fantastisk Nina som genom en sen filmkväll gav mig lite spurt i baken. En otrolig film gjorde min hjärna aktiv och jag kunde inte få nog av den underbara fantasivärlden som gjorde mig gladare och muntrare.
Efter några dysta datatimmar hittade jag adlibris hemsida. Och där hittade jag i sin tur dom underbara böckerna om Edward och Bella. Så nu, några dagar senare, sitter jag här med liv i hela kroppen. Sprudlande glädje och ett stort leende på läpparna efter att ha pratat Twilight med Julia i några timmar. Förstås en massa annat också. Men just det faktum att vi knappt kan höras, för att sedan bara ringa upp. Prata om allt och lite till som om det var igår vi satt i soffan och kollade på nya filmer på Berga. Filmer som Nina köpt. Nya bra filmer. Och nu var det ju nästan så fast på distans. Julia på gotland/i skara, Nina i södertälje och jag i sollentuna. Alla återsamlade på en spirituell nivå kan man säga. Det liksom känns som att vi, trots avstånden, inte glider isär. Vi är fortfarande VI. VI är fortfarande elvan på något sätt. Enade i soffgruppen med oboy i en varsinn kopp. En Sara med frusna ärtor och skolböcker vid köksbordet. Ida med Dregen på väggen, en bok i handen och musik i öronen liggandes i sängen. Nina och hennes stora chokladkaka i soffan. Julia lutad mot henne med ögon som nästan är stängda, snart sovande. Så många gånger som jag suttit i andra soffan, iaktagit alla mina bästa vänner och hoppats att dom skulle finnas kvar för evigt. Jag har pressat in minnena i mitt huvud för att alltid minnas om någon av oss skulle komma bort. Men just nu är ni alla kvar på något sätt, ni finns runt omkring mig. Och jag älskar er så mycket!


Och eftersom jag inte fick lägga in en låttext skriver jag in låtarna ni måste lyssna på!

Muse - Supermassive Black Hole
Paramore – Decode
Mute Math – Spotlight
Collective Soul - Tremble For My Beloved
Paramore - I Caught Myself
The Black Ghosts - Full Moon
Blue Foundation - Eyes On Fire
Iron & Wine - Flightless Bird, American Mouth
Rob Pattinson - Never Think

Och, till sist:

Ögongodis bara till dig Julia!

Jag, och Sippi, hittade Sonic på en hemsida till ett hunddagis på internet. Tur hade vi också då Sonics matte Fanny samma dag gick in och såg det och mailade oss. Det blev en trevlig träff i Solna med två lika men endå fruktansvärt olika vovvar! Det var fullt ös medvetslös runt runt i parken. Kul!
Jag fick även tag i mailadressen till köparen av sista valpen, Ville. Jag råkade av misstag skicka mail även till en tjej med valp ut Nisses kull om träff, hon var inte fullt lika intresserad... Hon hade ju faktiskt köpt blandras för att slippa kontakt med kennel och andra valpköpare. Jag trodde först det var Villes matte Elin... Pinsamt! Så nu känns det superkul att jag lyckats få tag i båda två och fått en kontakt. Ska lägga upp lite bilder på bröderna. Och från träffen med Sonic och Fanny så klart.

 
Puppisarna 18 dagar resp. 2 månader och 7 dagar gamla.
  
Sonic och Sippi träffas i solna. Så lika! Och han var så himla söt.
 
Sonic på hemmaplan och på dagis.
  
Ville som stor. Sötnöt!