Ibland så kan det vara ganska svårt att veta hur man ska bete sig. Igår var en riktigt knepig dag. Samtidigt som jag kände mig lättad över att lämna tillbaka Khloé kände jag mig såklart lite ledsen. Hon har endå varit en del av vardagen sedan ett och ett halvt år tillbaka och hur man än vrider och vänder på sig själv och sina känslor så kommer det att kännas när allt blir annorlunda. Men ganska nöjd med att ha lastat henne och fått hem henne till törnby tar jag det lugnt där och hjälper Emmelie med hennes hingsting. Vi fikar och pratar, jättetrevligt. Jag trodde nämligen att Caroline ville ha lite egen tid med Klojjsan och sådär. När jag skulle säga hej då sen så var det märklig stämning och kändes lite konstigt men tänkte inte så mycket på det. Jag var mest glad över att jag hittat andra hästar att rida och fortfarande kommer hålla igång mig själv och min ridning. På kvällen får jag ett konstigt samtal om ägarna som ringt min chef och frågat ut henne om lite olika saker. Jag kan inte rå för att det gör mig ledsen. Varför undrar hon över en massa saker som vi redan pratat om? Jag förstod inte alls varför hon gjorde så. Och när jag försökte få tag i henne fick jag inget svar. Har fortfarande inte fått något svar på sms:et som jag skickade.
Jag tycker inte det känns ett dugg kul. Så himla trist när folk inte ärligt säger ifrån eller frågar en själv om saker. När dom går bakvägar och traskar runt ens rygg. För det är faktiskt så det känns just nu. Riktigt illa. Jag är jättebesviken eftersom jag tycker att jag alltid ställt upp och framförallt har jag gratis utbildat någon annans häst. Jag säger inte att jag inte haft roligt på vägen men lite uppskattning såhär i efterhand skulle sitta ganska bra...
När jag började utbilda henne hade hon ingen bjudning och kunde i princip bara skritta, trava och galoppera framåt. Nu kan hon allt som en femåring ska kunna. Och jag har fixat det. Själv. Så varsågod, hoppas det uppskattas. Jag hade roligt och jag tyckte det var en underbar tid. Men nu suger det ta mig fan.