By the way, det är tydligen Earth Day på Google idag. Kul när dom gör om sin logga lite så den blir kul att kolla på. Tycker denna var väldigt inspirerande. Tror att jag genast ska börja ta hand om jorden och bli bättre på att sortera och slänga mina sopor ordentligt i sopkorgen istället för att släppa till exempel glass/godispapper genom bilfönstret. Sortera olikfärgade glas. Kompostera matrester och allt sånnt. 

Eller inte.

Men bilden var i alla fall fin. Inte sannt?

Igår var en hemmadag. Gick runt hela morgonen med mjukisar och drack kaffe. Och coca-cola. Inte så nyttigt kanske men gott. Sedan var jag tvungen att åka ut till stallet. Skulle ut och cantra med Khloé som var alldeles för piggelin. Vart många ordentliga bocksprång. Sen tog vi några språng över naturhindren i hoppskogen. Det var väldigt kul! Sen var det dags att åka hem till Åsa och färga hennes hår. När jag kommer dit så är det ingen som öppnar... Efter flera påringningar knappar jag fram Åsas nummer och ringer upp henne. Och vart är Åsa? Jo, i duschen. Så hon får traska ut och ner för trappen för att öppna dörren för mig. För det ville inte Åsas pappa göra. Så en dyngsur Åsa iklädd handduk öppnar. Fint! Sedan springer hon upp igen och jag lägger ifrån mig alla mina grejer och går sedan upp och sätter mig vid burken. Klickar runt lite och har allmänt tråkigt. Sedan äter vi. Vegmat. Potatis i tomatsås med ost (???), har jag aldrig varit med om förr. Men det var helt okej med några skinkmackor till.
Något som jag lade märke till redan när jag kom var att det luktade sån där konstig exotisk frukt i hela huset. När jag frågade vad det var så sa Åsa att det nog var hennan. Alltså hårfärgen. Och så pekar hon. Där ligger en grön kaka i brunt papper och på ett fat, i ett rivjärn ligger riven grön kaka. Den gröna (något bruna) kakan ser ut som torkad och formad koskit. Najjs! (NOT).
Jaha... Beskrivning? Jodå, ta det där gröna och blanda med vatten tills det har samma konsistens som gräddfil. Så i med kokhett vatten och rör runt. Bra. Nu ÄR det koskit. Varm koskit. Som jag ska ta i händerna och sedan klajsa i Åsas hår. Jaha.... Så i med koskiten i håret. Väldigt svårt vill jag lova. Kladdar på utav bara fan för det stod att ju varmare "färg" (dvs. koskit) desto klarare rödton blir det. Rött hår av grön koskitsfärg går inte ihop för mig men okej... Men i alla fall. När all färg var i håret och jag hade stylat Åsa till en "plasticfantastic" frisyr (tänk Kens plasthår) så var det dags att slå in hennes huvud i gladpack. Så iklädd koskit och plast-turban satt Åsa och åt glass med en mycket utarbetad Anki. För det är faktiskt psykiskt och fysiskt påfrestande att smeta fisljummen koskit i någons hår. Framförallt psykiskt.

Jag glömde ju nästan! Den fjärde maj flyttar jag och Khloé till Lennartsnäs, i alla fall om allt går som det ska. Kul! Men fy så jag kommer längta efter alla på Törnby när man inte har deras sällskap i sommar... Sommaren 2007 var helt klart en av dom bästa. Sol, värme, fika och hästarna... Men tur är att man alltid kan åka och hälsa på så ofta man vill. Eller i alla fall så ofta man har råd!

Jag sitter och äter naturgodis. Funderar på att ta lite coca-cola också. I godispåsen ligger det yoghurtrussin, bananchips, kokostoppar och andra nötter i choklad. Jag tror att jag kanske tröstäter. Men jag vet inte... Kanske är det nyttigt tröstätande? Jag säger nog som så. Det känns bättre. Jag har köpt mig själv en "grattis-till-jobbet" present. Tre berlocker till mitt armband (det var ta tre betala för två), tog dom billigaste för att inte slösa men kände att jag verkligen behövde få något till mig själv nu. Tror dom kostade 138 kr eller något sådant. Vart en liten ros, ett vitt hjärta och en LOVE amulett. Har tre sedan tidigare... En dödskalle, ett fyrklöver och ett glashjärta. Så nu börjar det kännas komplett. Inte så pjåkigt.
Jag vet inte riktigt hur det kommer sig att jag är som jag är. Ena sekunden är jag mig själv, stark och ståtlig, för att nästa sekund krypa ihop och hålla om mig själv. Rädd och klen. När jag tänker framåt ser jag ingenting. Jag ser inte att jag delar livet med någon. Jag ser inte att jag har uppnått någon dröm. Jag ser inte mig själv som lyckad. Som lycklig. Vad vill jag? Vill jag dela livet med dig? Vill jag dela det med honom?!?! Han som vägrar lämna mitt inre. Han som alltid kommer finnas kvar. Han som har etsat sig fast... Ibland är det svårt att veta om man gjort rätt eller fel. Man ångrar sig ofta, men intalar sig att man gjort rätt. Jag intalar mig varje dag att det jag gjort tidigare är rätt. Jag misstänker dock att det inte är det.
Så här sitter jag nu och äter godis och konstaterar att det jag gjort nog inte har varit så bra. Att det som du fått veta att jag gjort har förstört det som kanske kunde bli. Kanske skulle ha blivit... Vilket är fruktansvärt idiotiskt av mig. För det kunde ju kanske ha blivit bra. Någon gång. På något sätt. Men ibland skiter det sig... Tur att Max finns kvar alltså. Ringde honom igår, onykter och odrägligt sur. "Allt är skit" sa jag. "Han är en skit". Dåligt, illa. Oförlåtligt. Men sannt. Det är så det känns. Men alla bra tillfällen, när vi är glada. Ler. Skrattar. Då är det uderbart. Då är det perfekt. Då är jag lycklig.

Du skulle aldrig få mig att känna såhär. Jag orkar inte. Varför? Det är så jävla jobbigt. Jag lägger så mycket tid på dig och allt du ger mig är tårar och sömnlösa nätter. Varför måste du vara en skit?

Det är så svårt att förklara hur det känns. Jag har fått mitt avtal, jag har min inkomst. Men bara för att det är min så blir den inte duglig? Jag vet inte riktigt, det är kanske inte så det är menat men det känns värkligen som att allt jag gör blir fel. Det duger liksom inte. Brorsan får mindre betalt. Han har lägre lön än mig. I alla fall just nu, senare går den ju upp för honom eftersom hela lärlingsgrejen går förbi. Min går kanske inte upp i samma raska takt men jag har hittat ett ställe jag trivs på, jag kan ha en häst och jag har råd med det viktigaste. Och nu verkar det som att jag får med mig Khloé också. Jag tror att det kommer bli superbra. Det är bara det att det är dåligt. Trots att jag tycker att det är bra, jag är glad. Så är det dåligt. Inget är bra. Missförstånd?
Jag vet inte.
Det känns bara som att brorsan får alla plus och jag får alla minus just nu. Kanske är det jag som är osäker (???), kanske är det jag som är dum. Fast det är inte jag som får mig själv att känna så. Det är det andra säger. Skitjobbigt att ta åt sig på det sättet om det nu inte är så. Dom säger att det inte är så. Man får köpa det. Bara tro på det. Antar jag...
Men nu blir det i alla fall som jag vill.
Jag är nöjd med situationen även fast inte andra är det.
Så jag måste strunta i det.
Nu.

Jag är anställd. Jag är en del av AP Ridutveckling. Och det känns bra. Väldigt bra.
Från att inte ha haft särskilt mycket alls till att ha det jag har nu känns fruktansvärt kul. Att ha ett roligt och stimulerande jobb, att tjäna pengar och veta att man har något fast är behagligt. Att vara med som en del av ett företag, få komma med idéer och synpunkter som noteras och tänks över känns superkul. Just nu kan det nog inte bli så mycket bättre. Eller jo. Om jag får med mig Khloé förståss. För det skulle jag verkligen vilja... Jag vill inte sluta rida henne nu när det går så himla bra, när hon blivit så här väldigt fin! Hoppas seriöst att dom vill flytta henne. Annars blir det pannkaka!
Sitter just nu och tar fram ett förslag på en clinic som jag tycker vi ska husera på Lennartsnäs. Förslaget är väl i stora drag att eventuella deltagare står för tränaravgiften (man trixar till det så att det blir ett deltagarpris) samt att de under dessa två eller tre dagar kan hyra Annas hästar för en viss summa, eventuellt att man deltar på egen häst till en anläggningskostnad (alltså en typ av ridhusavgift) då ridhuset antagligen kommer behöva vara bokat. Man bör ju hålla gruppantalet nere på två för att det ska bli riktigt bra och givande. Därför borde deltagarantalet vara ca åtta stycken. Jag tror att det skulle kunna vara roligt och givande för Lennartsnäs att hålla med något sådant, folk tycker att det är kul att vara med på clinics och det finns flera duktiga dressyrryttare i stallet. Tror minnsann att det skulle kunna bli rätt bra och så kommer det ju förhoppningsvis att dra in lite extra pengar. Och göra lite reklam? Inte så pjåkigt kanske. Men vi får väl se. Har skickat iväg ett mail för att kolla upp lite uppgifter och så vidare. Så vi får se vart det slutar. Jag hoppas ju att det kan bli en clinic såklart!

Men men, annars så rullar ju livet på som vanligt. Chillorna mår bra. Khloé mår bra, dock är hon något ostimulerad men det får lov att vara så. Jag hinner ju som sagt inte riktigt med. Och så har jag inte råd med soppan heller... Det suger ju att vara fattig alltså... Men men. Jag är faktiskt fattig och lycklig! Det var nog längesen som jag var så här glad. Jag har ju jobbet, hästarna, killen och vännerna♥. Allt är ju bara så fett jävla bra!

Plusset: Anna, kan man ha en trevligare boss?
Minuset: Bejjur suger verkligen, kan dom aldrig fråga innan dom skriver in en på jobb?

Det finns banne mig inte många men på Lennartsnäs trivs jag så himla bra. Det enda som skulle kunna göra det bättre nu är sommar och värme. Eller i alla fall en fin och solig vår som torkar upp den här skiten som "snön" kom med... Usch för lera!

Men men... Så här fint kan det i alla fall se ut!

Ibland går det ju  bara sådär lagom bra. Min mobil stendog igår. Jag har inte sparat alla mina nummer och så vidare på SIM-kortet. Dom ligger i mobilen... Jag har nu en ny mobil. Eller en gammal är det ju förståss, men den är ny för mig. Och när jag sätter i kortet i denna så hoppas jag ju såklart att alla nummer kommer med, det gjorde de nämligen förut när jag bytte mobil. Men nejdå. Inte ett enda nummer. Men kvar i telefonen ligger nummren till Negern, CS, Joakim Mä, Basse, Stina, Pernilla och så vidare... Alltså ligger min brorsas helskumma telefonlista kvar i mobilen. Jag sliter som ett as för att försöka få igång min mobil som envisas med att lysa vitt och därpå stendö då jag inte orkar pressa batteriet mer med tummen. Det är glapp. Men jag får endå till det med batteriglappet och tror att nu, nu så ska den gå igång så jag hinner kopiera alla kontakter till SIM. Men nej. Den lyser bara vitt. Irriterande vitt. Inget "blippetiblupp" ljud lämnar min älskade telefon. Den lyser bara vitt, vitt, vitt... Jag hoppas, håller in "på/av" knappen igen med andan i halsen. VITT.
Jaha, thats it tänker jag. Och hur fan ska jag få tag i Jenny för att säga att jag inte kan rida imorgon? Hur ska jag få tag i Marie när jag behöver? Och Max. Och Nina. Och alla andra! Panikslagen knappar jag runt i den odugliga nya mobilen med gråten i halsen. Patrik ligger i sängen och halvsover. Han fattar ingenting utan vägrar bara ge mig sitt nummer. Jag har tre nummer framför mig nu under "samtal". Det ena känner jag igen. Ser ut att vara Ninas. Då slår det mig att det är mina tre sista ringda samtal! Sparar Ninas nummer fort som fan och försöker ringa. Inget svar. Skit! Frågar åter Patrik om hans nummer så jag kan sålla ut vilket nummer som är till Max (som har numret till Jenny som jag verkligen behöver få tag i), efter mycket om och men får jag det och då kan jag äntligen ringa Max. Som såklart är en ängel och skickar Jennys nummer. Avbokade lektionen och fick numret till Caroline. Tack och lov. Lite panik släppte i alla fall...
Men alla andra vänner och kontakter från plugget och annat som jag gjort är helt borta. Sånnt här är inte så jäkla kul... Just nu har jag liksom 14 kontakter... Och det har tagit mig hela dagen att få numren. Sjukt att bli så ledsen kanske men min telefon är bland det viktigaste jag har. Hela mitt liv kretsar runt telefonen. Alla minnen i form av bilder och låtar som jag hade i den. Alla telefonnummer till gamla och nya bekanta. Helt sjukt hur handikappad man känner sig utan mobilen alltså...

Igår var jag och Nina ute på Lennartsnäs, hon hjälpte mig att ta in lite hästar och så fick hon se hur det ser ut på jobbet. Tror nog att det var lite poppis i alla fall, inte sant? Jag tyckte i alla fall att det var väldigt skoj att hon pallrade sig tvärs över stan för att hälsa på mig!
Efter Lennartsnäs bar det av till Törnby och Khloé. Vi skulle rida lite dressyr på banan hade vi tänkt. Väldigt bra att ha en Nina på besök som kan gymnastisera loss stela ponnisar som Khloé kan vara någon gång ibland. Och det var hon i vänstersidan igår. Typiskt! Men som sagt, Nina var ju där.
Men ännu bättre! Hon knäppte en massa kort och filmade oss lite. Vilken skillnad det är emot när jag började... Det är helt sjukt! Ska skicka in en massa bilder när nedan så får ni se den enorma skillnaden. Asballt! Tycker jag.

Tror nog att ni, precis som jag, kan se den enormt stora skillnaden. De sista fotona (de utan datum) är alla tagna 08.04.02, det är sjukt hur fort framåt det gått trots sjukdom mm. Är verkligen nöjd med lillskruttan!