Tröstätandets konst
2008-04-19
Life
0
Jag sitter och äter naturgodis. Funderar på att ta lite coca-cola också. I godispåsen ligger det yoghurtrussin, bananchips, kokostoppar och andra nötter i choklad. Jag tror att jag kanske tröstäter. Men jag vet inte... Kanske är det nyttigt tröstätande? Jag säger nog som så. Det känns bättre. Jag har köpt mig själv en "grattis-till-jobbet" present. Tre berlocker till mitt armband (det var ta tre betala för två), tog dom billigaste för att inte slösa men kände att jag verkligen behövde få något till mig själv nu. Tror dom kostade 138 kr eller något sådant. Vart en liten ros, ett vitt hjärta och en LOVE amulett. Har tre sedan tidigare... En dödskalle, ett fyrklöver och ett glashjärta. Så nu börjar det kännas komplett. Inte så pjåkigt.
Jag vet inte riktigt hur det kommer sig att jag är som jag är. Ena sekunden är jag mig själv, stark och ståtlig, för att nästa sekund krypa ihop och hålla om mig själv. Rädd och klen. När jag tänker framåt ser jag ingenting. Jag ser inte att jag delar livet med någon. Jag ser inte att jag har uppnått någon dröm. Jag ser inte mig själv som lyckad. Som lycklig. Vad vill jag? Vill jag dela livet med dig? Vill jag dela det med honom?!?! Han som vägrar lämna mitt inre. Han som alltid kommer finnas kvar. Han som har etsat sig fast... Ibland är det svårt att veta om man gjort rätt eller fel. Man ångrar sig ofta, men intalar sig att man gjort rätt. Jag intalar mig varje dag att det jag gjort tidigare är rätt. Jag misstänker dock att det inte är det.
Så här sitter jag nu och äter godis och konstaterar att det jag gjort nog inte har varit så bra. Att det som du fått veta att jag gjort har förstört det som kanske kunde bli. Kanske skulle ha blivit... Vilket är fruktansvärt idiotiskt av mig. För det kunde ju kanske ha blivit bra. Någon gång. På något sätt. Men ibland skiter det sig... Tur att Max finns kvar alltså. Ringde honom igår, onykter och odrägligt sur. "Allt är skit" sa jag. "Han är en skit". Dåligt, illa. Oförlåtligt. Men sannt. Det är så det känns. Men alla bra tillfällen, när vi är glada. Ler. Skrattar. Då är det uderbart. Då är det perfekt. Då är jag lycklig.
Jag vet inte riktigt hur det kommer sig att jag är som jag är. Ena sekunden är jag mig själv, stark och ståtlig, för att nästa sekund krypa ihop och hålla om mig själv. Rädd och klen. När jag tänker framåt ser jag ingenting. Jag ser inte att jag delar livet med någon. Jag ser inte att jag har uppnått någon dröm. Jag ser inte mig själv som lyckad. Som lycklig. Vad vill jag? Vill jag dela livet med dig? Vill jag dela det med honom?!?! Han som vägrar lämna mitt inre. Han som alltid kommer finnas kvar. Han som har etsat sig fast... Ibland är det svårt att veta om man gjort rätt eller fel. Man ångrar sig ofta, men intalar sig att man gjort rätt. Jag intalar mig varje dag att det jag gjort tidigare är rätt. Jag misstänker dock att det inte är det.
Så här sitter jag nu och äter godis och konstaterar att det jag gjort nog inte har varit så bra. Att det som du fått veta att jag gjort har förstört det som kanske kunde bli. Kanske skulle ha blivit... Vilket är fruktansvärt idiotiskt av mig. För det kunde ju kanske ha blivit bra. Någon gång. På något sätt. Men ibland skiter det sig... Tur att Max finns kvar alltså. Ringde honom igår, onykter och odrägligt sur. "Allt är skit" sa jag. "Han är en skit". Dåligt, illa. Oförlåtligt. Men sannt. Det är så det känns. Men alla bra tillfällen, när vi är glada. Ler. Skrattar. Då är det uderbart. Då är det perfekt. Då är jag lycklig.
Kommentarer