Ett tag kändes det som att hela livet bara försvann, nu börjar det äntligen komma tillbaka. Jag känner saker igen, jag har ork att bry mig om andra. Allt börjar komma igen. Som att vakna upp ur en lång dvala. Ofta känns det som att livet är så enkelt för vissa och så himla svårt för just mig. Att jag sedan är klart medveten om att så inte är fallet spelar liksom ingen roll. Det är ju endå jobbigast för en själv. Typiskt egoistist men ack så sannt.
Jag sitter just nu och kollar på ännu en sån där kärleksfilm. Man tittar, man avundar dem och man inser att just så där kommer det inte att bli. I fantasin finns det alltid hemska små scener, ögon tåras, hjärtan bultar till lite extra men det löser sig alltid. Alltid på ett vackert och fint, kanske lite sorgligt, sätt men det är endå två personer som funnit varann och livet är trots allt jäkligt underbart. Trots att någon av dom dör. Det är endå alltid lika fint.
Jag sökte efter någon. Någonting sånt. Men mina snälla sida har dock försvunnit någon stans på vägen. Likaså har självförtroendet. And now I´m that Bitch. Och då kan man inte få det där fina, det där underbara. Inte ens få smaka på kanten. Då får man ingenting. Man blir utan.