Har tänkt på dig länge, verkligen tänkt
Hur jag skall få dig att förstå hur det känns
Hur jag skall närma mig detta, våga berätta
Släppa, få hjärtat å lätta
Rädd att jag kanske hade läst dig fel...

Kan jag säga nu med säkerhet
Att min första instinkt var korrekt
Nu vill jag utrycka det i klartext
Du är helt klart en mycket speciell...
Universum är vigt åt dig själv
Djupaste platsen, mörkaste delen
Av min själ vill jag berätta det här

Jag hoppas, jag drömmer att marken du går på, går sönder
Vad som än händer.

Jag hoppas att ditt vin blir till vatten
Blixtar prickar dig

Hälsa till satan
Vi hörs

Jag hoppas att olika olyckor händer
Du vet vad jag känner
Jag vet att du hör

Jag hoppas du...

Du får leva med dig resten av ditt liv

Jag är väldigt missnöjd över att jag inte får som jag vill ibland. Det gör mig väldigt irriterad. Ibland vill jag bara slå någonting hårt i huvudet på den som vägrar låta mig få som jag vill. Det gäller alltså inte alltid, bara i vissa enskilda fall. Men jag ska inte tjata om det idag, för idag är en positiv dag. Typ.

Har varit toksugen på godis hela helgen. Unnade mig naturgodis. Blev sådär nöjd, vill ha segt, surt och salt riktigt godis. Men ska man försöka vara nyttig (typ) så får man väl gå med på att ibland skippa sådant. Har liksom inte kommit mig för att träna igen efter pausen och nu börjar jag bli lite smått... Pluffsig. Så jag inhandlade en långklänning med generös kjol - läs: massa tyg. Den sitter åt sådär lagom över bysten och högt upp i midjan, sen blir den böljande och låter den numera rultiga magen vara dold. Mycket bra. Den är dessutom grön och blommig, kul med lite färg som tar fokus och gör vardagen lite gladare. Flera klänningar i garderoben fungerar på samma sätt men är korta. Inte helt ok med vita ben och småfeta lår. Nästa vecka blir det brun utan sol, alternativt bruna strumpbyxor, grå doll-klänning och kilklackar när vi ska ut på en svängomare. Note to self - ingen alkohol då fattig (och jag aktivt har återgått till att leka nykterist - hrm).

Jag vet att jag är en slarv... Har bara inte orkat. Jag är trött, sliten och alldeles snurrig i huvudet och har ingenting att förmedla till världen runt omkring mig. Det har jag egentligen inte nu heller, varför jag egentligen borde sluta kladda, men jag gör det ändå.
Just nu känner jag mig liten, som ett barn. Jag vill ligga i min säng, i en liten kokong och bara åka med. Ha dina armar om mig som vaggar mig sakta. Jag saknar att ha dig nära, att prata med dig varje dag. Det är en alldeles speciell vänskap, jag vill att du alltid ska finnas här men ibland känns det som att du kommer försvinna. Jag vet inte om jag kommer klara att vara utan ditt stöd. Det som var kärlek har blivit till den djupaste vänskap jag haft. Utan dig skulle jag... Jag vet inte... Försvinna? Att du kramar om mig när jag ska sova och pussar på min panna gör mig lugn. Jag mår bra av att höra dig berätta om din dag och att du lyssnar på mig när jag mår dåligt. Och jag blir sur när du inte har tid med mig och när du är ute på upptåg. Jag önskar att jag kunde bestämma hur du ska leva ditt liv, men det har jag inte rätt till... Men ändå, man kan ju önska.
Förresten, jag har fått dille på bebisfötter. Får man ha det? Känns lite... Bisarrt? Eller jag vet inte. Men dom är så söta!