Jag tror att jag bestämt vilket dressyrryttartest jag ska rida i halmstad den 2-3 augusti. L:1blir det nog. Jag tror att vi klarar det. Ska träna. Se till att vi klarar det.
I fredags var vi med på hoppträning för Marit Flyhammar (C-tränare i hoppning och dressyr, diplomerad unghästutbildare, jobbat i Tyskland under 7 år hos kända hoppryttare, flertal placeringar i hoppning upp till MSV nivå, tävlar aktivt i dressyr med placeringar tom MSV), gick väldigt bra. Fick höra mycket positivt om Klojjsan och fick även lite beröm själv. Var jättekul och nu känner jag mig superpeppad att ta tag i ridningen för fullt. Ska försöka få till det med privatlektioner i dressyr samt träna i hennes hoppgrupper varannan fredag. Kanske lite privata hopplektioner också... I fredags tränade vi på lite linjer. Klojjsan var hur snäll och duktig som hellst. Sög tag i alla hinder och lyssnade superfint på allt jag gjorde. Supernöjd verkligen! Så kul att vara uppe i sadeln igen och bara känna hur hon kämpar för att göra mig till lags. Hon är verkligen underbar, min lilla tjej!

Under väldigt kort tid, och då menar jag verkligen VÄLDIGT kort tid, har jag verkligen bara gjort illa mig. Inte bara fysiskt utan även psykiskt. Det har verkligen varit som ett fritt fall neråt. Innan har allt varit så bra. Jobbet har gått bra, hästen har varit fin. Jag har varit så nöjd med allt. Men den 3/5 vrickade jag vänster fot i ett par träskor, den 19/5 vart jag sparkad i ryggen av en fjording, den 30/5 vart jag fetingdumpad, den 11/6 bröt jag lilltån på högerfoten och igår, den 23/6, vart jag sparkad i ansiktet av en häst på jobbet. Snacka om att vara nere i någon slags otursspiral... Värdelöst alltså. Men snart vänder det, fan va bra jag kommer få ha det då!

Jag tog ett steg i rätt riktning idag. Jag berättade för två av våra gemensamma vänner vad du gjorde. Jag var så rädd. Hela jag skakade okontrollerat och för varje sekund som gick medan jag pratade trodde jag att jag skulle börja gråta. Det kändes som att det stärkte mig samtidigt som jag trodde bröstkorgen skulle explodera av hjärtats häftiga slag. När jag tittade ner på mina händer och såg att de skakade så tog jag ett djupt andetag och intalade mig själv att det är rätt och riktigt att lätta hjärtat. Jag behövde få dela det med någon som känner honom, någon som vet vem han är. Men risken att inte bli trodd på är skrämmande.
Jag tror att han har problem, jag är säker på att han inte menade något illa utan att han bara hamnade i en situation som vart honom övermäktig. Jag hade önskat att det inte hade blivit som det blev men ibland kan man bara inte styra över vad som händer. Ibland tar inre krafter och känslor över oss. Vi menar inte att göra det vi gjort, men det har redan hänt och går inte att ändra på. Man ångrar sig men det är något man bara får ta och leva med. Man får acceptera att det blev som det blev. Och man får se till att aldrig göra om det igen.

Det var en gång en liten flicka. Hon hade en typisk uppväxt med skilda föräldrar, livet var inte alltid enkelt men det ordnade sig på bästa sätt. Att växa upp är alltid svårt och kommer så alltid att vara...
Åren går ju som bekant väldigt fort när man har roligt, helt plötsligt var flickan lågstadieelev med många stora kärlekar på rad. Bland annat var den snuskiga pojkbacillen nu utdöd. I slutet av denna treårsperiod vart flickan mycket kär i en viss rödhårig pojke men även i hästarna (föga överraskande, det fanns ju antydningar sedan två-års åldern...). Den rödhåriga pojken som lyssnade på Hanson och Nirvana med vattensköldpaddor stannade kvar och hästarna flockades. För att nämna några stora kärlekar kan vi ta Naron, Silver och Champion. Detta var under mellanstatieåren. Pojkar kommer och går, rödhårig blir blond, blond blir svart men hela tiden är det samma söta fräknar som täcker de runda kinderna. Högstadiet är en svår tid, allt är snurrigt och den enda stabila platsen är stallet. Hur mycket pojkar hon än snubblar över är det hästarna i stallet som har den största delen av hennes hjärta. När flickan blev tillsammans med den fräkniga svarthåriga pojken var livet bra. Hon var kär. När det tog slut ett år senare var flickan förkrossad. Det var en viss ponny som fick henne att glömma bort sitt brustna hjärta. Tango, min vän, mina vingar...
När även ponnyn försvann vart flickan tvungen att byta ställe i livet, det fick bli hästar på heltid. Hela dagarna var hon i stallet, om inte på skolan så på fritiden. Det var då Shimisen kom in i hennes liv och gjorde allting så mycket lättare. Hon bar henne över ängarna så att flickan återigen kunde lämna problemen för en stund. Nya vänner och nya hästar stärkte henne, gjorde henne levande och glad. Efter Shima tog hon hand om Silla och vaktade Pexie för att sedan finna sitt eget älskade busfrö - Dennis... Tillsammans gjorde de så mycket roligt, han raderade rädslor ur hennes inre och fick henne att tro på att hon faktiskt var bra. När Dennis sedan skulle hem och flickan skulle lämna tryggheten och gå ut i verkliga livet var det tungt. Som tur var råkade flickan träffa på en annons om en supersöt liten tösabit på drömmarnas ö. När dessa två sågs var det oförklarlig vänskap från första stund, hennes totalt tomma blick fångade flickans intresse och deras början tillsammans var magisk. Allting flickan kände förstod hon, två individer blev till en själ. Ingenting kan få flickan att släppa sin lilltjej, hon betyder så mycket för henne. Det kommer hon alltid att göra.
Jag kommer aldrig släppa dig Sessan, det spelar ingen roll om du aldrig blir någon prestationsdam. Du sitter för djupt i mitt hjärta, det skulle göra alldeles för ont att karva bort dig. Du är min älskling.

Midsommarafton. Ännu en dag att göra sig till på. Eller göra bort sig på. Jag har inte riktigt bestämt mig hur min dag egentligen vart. Fast redan innan jag gick utanför min dörr här hemma hade jag bestämt att jag skulle vara "vild och galen". Eller egentligen som jag brukar vara - glad, sprudlande, flirtig. Jag skulle övertyga mig själv om att den där kärleken som jag förut kände av nu var puts väck. Helt borta. Fast det gick inte att lura sig själv igår heller. Visst var jag glad och flirtig, visst kunde jag få det jag då inbillade mig att jag ville ha. Ett substitut för det jag egentligen ville ha och som jag absolut inte kunde få. Sjukt jobbigt. Kvällen vart, när man började nyktra till efter vitt vin, bacardi breezer och baileys♥ , allt annat än trevlig. Det vart pinsamt. Lite konstigt. Bussfärden hem med höga toner av Hinder i öronen hjälpte till att slå hjärnan i lite mindre bitar så att man slapp tänka på hur många hjärnceller som var totalt ute och cyklade under kvällen. Dessa icke fungerande celler fick en inte att komma på några bra stigar igår inte. Ytterst generande. Ibland vill man bara ha orden "låt bli!" intatuerade i ögonlocken så att man aldrig kan missa det. Bara komma på, kanske tänka lite, att just låta bli. Men men, nu vet jag i alla fall att det var på riktigt den här gången, jag har inte glömt. Det verkar som att det kommer ta väldigt lång tid att gå vidare. Men vad gör man annat än att kämpa vidare, hur pissigt man än tycker att det är?

  
    
  
Törnby har fått fyra små bebisar nu. Inte nådigt gulligt. Längtar tillbaka lite ibland...
Grattis Jenny till din söta lilla svarta tjej!

Igår raderade jag ditt nummer. Nu har jag lagt allting på hyllan för ett tag. Det känns bra. Konstigt, men bra. Känns bra att ha vänner som bryr sig. Nina som alltid säger att det är bra att du inte finns kvar. Ida som säger att du är en skit. Alla andra håller ju med såklart... Så är det. När något ska bli bra är det nödvändigt att nära vänner bekräftar att man klarar sig bäst utan den man mest av allt vill ha. Sen att jag inte alls håller med är en helt annan sak. Men bättre känns det i alla fall. Att vara fri och glad har jag inte direkt vart bortskämd med på sistone men nu så börjar det arta sig. Jag har sett att det finns hur mycket som helst runt omkring, människor att lära känna och tycka om.
Var igår inne och besökte X-ens dunkla värld. Träffade på bilder på något riktigt snyggt. Och såklart några mindre snygga... Men roligt var det. Vad kul man kan ha på Facebook alltså. Man kan rota runt bland en massa mumsiga gamla flammor eller sitta och skratta åt vad man hängt med en gång i tiden. Igår var det faktiskt tillbakablick till mitt liv 2003. Alltså fem hela år sedan. Om jag tyckte livet var tufft då är det ingenting emot hur det är nu. Inte nog med att man ska få till sitt "love-life" utan man ska hålla reda på pengar, boende, jobb med mera. Livet är inte enkelt alltså. Men kul endå.
Det finns så mycket jag vill göra. Så mycket jag vill uppleva. Ska iväg i sommar, ta mig till solen i vinter. Bara leva livet, passa på medans man inte har en massa problem. Sen ska jag se till att följa min egen väg. Jag ska inte låta någon eller något komma emellan mig och det jag vill göra. Jag ska inte dela min väg, den är bara min och jag vill färdas längs den själv. Sen kanske jag gör några pitstops på vägen men i huvudsak ska det gå utan en massa onödiga uppehåll. Jag har endå förlorat min stora kärlek för massor av år sedan så vad spelar det för roll? Kan jag inte få det att funka trots att våra vägar korsas gång på gång är det nog inte meningen att det ska bli på det sättet. 
Tänk bara att vi möttes som småskitar 1996. Då gick jag i trean. Det är märkligt att vi sedan dess alltid har krockat in i varandra. Efter all puppylove var vi tillsammans på "riktigt" 2002-2003. Senast vi sprang på varandra var hösten 2007 när jag hade vart ute i stan och han betalade min taxi hem till honom. Det är över 11 år.  Vi har verkligen levt på varsin kant men helt plötsligt trampat in på samma stig. Jag tror aldrig att vi riktigt kommer komma ifrån varandra. Undras när vi kommer krocka in i varandra nästa gång?

Jag vill också dricka drinkar i regnbågens alla färger... 








             ...och äta zebrarandiga rosa jordgubbar...Sommatider!

   
  

Det är fortfarande lika jobbigt. Det gör fortfarande ont inuti. Jag lovade mig själv att inte bli kär. Jag intalade mig själv att människan bara blir kär i kärleken. Och vad händer sedan med mig?
Jag hade aldrig träffat dig om jag inte hade blivit "dissad" av Per när vi skulle haft våran filmkväll. Det hade inte blivit så här om jag inte hade snackat med dig på msn och kommit överens om att jag skulle komma till dig i Edsberg. Om jag inte hade tagit med dig när jag hämtade papps med flickvän. Om vi inte hade kommit överens om att vi ville se klart filmen vi börjat se hos dig. Om du inte hade kysst mig där i din soffa...
Varför kan man inte få backa bandet? Varför kan man inte bara få bli lycklig? Livet var så bra innan jag träffade dig. Jag har nog inte trott på kärlek på länge, du fick mig faktiskt att börja tro... För att sen helt sluta göra det igen. Det var så enkelt. Jag hade mina vänner, mitt liv. Jag tog dagarna som dom kom och träffade de jag ville. Gjorde som jag kände för. Utan bångstyriga känslor och tårar. Jag vill bara slippa undan, aldrig mer behöva känna.

I can take the rain on the roof of this empty house
That don't bother me
I can take a few tears now and then and just let 'em out
I'm not afraid to cry every once in a while
Even though going on with you gone still upsets me
There are days every now and again I pretend I'm ok
But that's not what gets me

It's hard to deal with the pain of losing you everywhere I go
But I'm doin' It
It's hard to force that smile when I see our old friends and I'm alone
Still Harder
Getting up, getting dressed, livin' with this regret
But I know if I could do it over
I would trade, give away all the words that I saved in my heart
That I left unspoken

What hurts the most was being
so close
And having so much to say
And watching you walk away
And never knowing
What could have been
And not seeing that loving you
Is what I was trying to do

I'm saying that loving you
That's what I was tryin' to do

Rikard och Krille, fulla som svin (???)


CS, Basse, Negern och Krille på rad. Happy boys!


Spriten flödar på rätt bra...


Bra jobbat Lillebror!

Ibland är man så himla glad. Det sprätter av lycka i kroppen och det känns inte som att man kan må bättre. Allt är inte enkelt men man är lycklig, man är glad, man lever i hela kroppen. Allt det där fina. Underbara. Sen krossas det. Jag är tom inuti, mitt hjärta är urplockat och stampat på sedan i torsdags.
Det var ju bara en dag som alla andra, men helt plötsligt hade den underbara kvällen förvandlats till ett helvete. En promenad i värmen, ett samtal till Nina och ett missförstånd så var allt över. Han var så arg. Jag vet fortfarande inte för vad... Min arm bultar och apelsinjuice flyger över hela gatan. Jag fattade ingenting och var totalt chockad. Vad hände? Försökte resonera, prata ut. Ingenting hjälper... Det känns som att hjärtat ligger på backen och bultar, helt öppet och oskyddat ligger det där. Och jag kan bara se på medan det blir stampat på. Inte i min vildaste fantasi kunde jag tro att det var så här det skulle bli...
Och nu kan jag inte släppa det. Honom. Det är sjukt vad lite kärlek kan göra. Jag känner mig som ett pucko. Samtidigt som jag aldrig mer vill se eller höras tala om honom vill jag inte vara utan allt som har med honom att göra. Jag önskar att det vore lika lätt att radera känslor ur sitt hjärta som det är att radera nummer ur mobilen. Poff så finns dom inte mer... Vad lätt livet skulle vara då.
Men, sedan jag kastat mig omkring i fredags och allt var definitivt i lördags har jag varit på flykt undan mina känslor. Jag har sovit bort lördagen, försökt glömma tillsammans med Åsa på kvällen (gick inte så bra då jag såg honom i en bil redan på väg till henne...) och imorse gick jag upp tidigt för att åka till Törnby och hälsa på och hämta mitt tjej-paket från Monica. Gick en promenad, lättade mitt hjärta. Kände mig måttligt mycket sämre (???), åkte hem till far, drog till hans jobb, fixade Krilles studentplakat, åkte till Kista, shoppade gåvor till Krille, åkte hem till far igen. Sen åkte jag hem och hamnade här. Framför en kärleksfilm, med en kärleksbok. Och lite kärleksmusik. Dåligt mår man ju verkligen när det mosas upp kärlek i ansiktet på en när man helst bara vill slippa allt som har med ordet att göra.

Kärlek är en känsla som präglas av en stark ömhet och tillgivenhet. Förälskelse kallas den intensiva inledningsperioden av ett kärleksförhållande. Att bära kärlek eller förälskelse som inte är besvarad av motparten kallas olycklig kärlek. (http://sv.wikipedia.org/wiki/K%C3%A4rlek)

Undras vad det är jag lider av?