Jag tog ett steg i rätt riktning idag. Jag berättade för två av våra gemensamma vänner vad du gjorde. Jag var så rädd. Hela jag skakade okontrollerat och för varje sekund som gick medan jag pratade trodde jag att jag skulle börja gråta. Det kändes som att det stärkte mig samtidigt som jag trodde bröstkorgen skulle explodera av hjärtats häftiga slag. När jag tittade ner på mina händer och såg att de skakade så tog jag ett djupt andetag och intalade mig själv att det är rätt och riktigt att lätta hjärtat. Jag behövde få dela det med någon som känner honom, någon som vet vem han är. Men risken att inte bli trodd på är skrämmande.
Jag tror att han har problem, jag är säker på att han inte menade något illa utan att han bara hamnade i en situation som vart honom övermäktig. Jag hade önskat att det inte hade blivit som det blev men ibland kan man bara inte styra över vad som händer. Ibland tar inre krafter och känslor över oss. Vi menar inte att göra det vi gjort, men det har redan hänt och går inte att ändra på. Man ångrar sig men det är något man bara får ta och leva med. Man får acceptera att det blev som det blev. Och man får se till att aldrig göra om det igen.