Livet går upp, livet går ner. Ett enkelt konstaterande. Men just nu går mitt liksom åt bägge håll. Är det ens möjligt? Mitt hjärta liksom brister och växer på samma gång. Att tänka på det som är borta ur mitt liv är så smärtsamt så att det ilar i mitt hjärta... Och när jag tänker på allt som tillkommit så blir jag varm, känner det som att allt liksom skulle kunna bli perfekt. Eller så perfekt som det nu är möjligt i en värld där allting är föränderligt. Får man ens tänka att livet kan vara underbart när det finns så mycket som är skit för så många? Jag sitter i allt det här nya och planerar för någon form av framtid. Jag drömmer mig bort och föreställer mig en massa framtida scener i mitt huvud. I verkligheten är ingenting fläckfritt, men jag känner att jag kan hantera det som att det vore så. Från och med nu så står jag på marken igen, lite mer stabil och väldigt mycket mer bestämd.