Jag kan ju i alla fall drömma
Ibland kan jag känna det som att jag anstränger mig för hårt. För att nästa sekund känna att jag anstränger mig för lite. Jag är verkligen inte någon sån där tjej som bara letar flyktiga relationer fastän folk kan uppfatta det så ibland, jag är precis lika intresserad av att dela tid med någon speciell och känna mig älskad. Som vem som helst. Det vill bara inte hända mig.
Ibland kan det kännas som att mycket är så långt borta, som att allting jag vill ha är sådant som inte går att få. Det jag letar efter finns liksom inte... Spänning, ett djup, fantasi, impulsivitet och någon som får mig att vilja springa runt. Någon som får mig att göra hoppsasteg på trottoaren på vägen hem. Någon som får mig att se rött ibland och någon som kan hissa upp mig på små moln. Någon "farlig". Underbar. Och snäll. För en gångs skull skulle jag vilja sitta på en piedestal, högt upp, och bli skyddad av någon som verkligen brydde sig.
Det handlar inte om att allting ska stämma in enligt någon slags sanning för hur det borde vara men om jag såg dom här sakerna i någon, trots att dom kanske inte finns till punkt och pricka, vore det nog. Det som är impulsivt för mig är kanske helt tokigt galet för någon eller helt trist för en annan. Men jag är så himla trött på att alltid träffa de som antingen inte bryr sig eller de som bryr sig så mycket att man hamnar i sitsen att man aldrig gör någonting. Man blir som fängslad eller så är man bortglömd. Jag vill ut, jag vill vara. Om så bara ligga ute på en klippa, kolla på himlen och njuta. Smygtitta på slutna ögon, hår som rufsas om i vinden. Äh, jag vet inte... Det känns väl bara så ensamt så här mitt i natten när man inte har någon annan att luta huvudet emot. Någon att säga godnatt till. Jag tror bara att jag skulle gilla det.