Det finns tillfälllen då det mesta bara känns långt borta, tillfällen då man inte vet hur man ska göra. Och nu när jag inte har dagarna fyllda av hästar, gnäggningar och likasinnade så känns det bara ännu värre. Jag har inget annat att tänka på förutom hur jobbigt livet är. Hur tungt det är att återigen packa ner sitt liv i kartonger och köra bort allt. Jag vill ha en lösning på problemet nu. Jag vill slippa söka efter svar hela tiden, jag vill att dom ska finnas framför mig nu. Jag har liksom fastnat mellan min fantasi och verkligheten och ingenting fungerar.
När man gick i leran och fastnade med skorna under hösten värkte benen men så fort jag hörde Lotus gnägga var värken som bortblåst. Ballys rosa mule som värmde min hand, Hippie som puffade på min tofs... Vinter i kyla och en meter snö var ingenting när Koltis, Happy och Date drog en igenom. Dom starka klipporna. Inte tänkte dom på att deras styrka och vilja att bara komma ut i hagen var det som gav mig glädje och vilja att bara vara. Att springa där i snörusket och frysa. Tidiga vårmornar och varma sommardagar, att vara ute med alla dessa olika hästar, mina vänner, var det som lyfte upp min dag. Det gjorde mig stark och glad, oövervinnerlig.
Nu känns det bara som att det som gjorde mitt liv värt att leva är borta och det går inte en enda dag att jag på ett sätt ångrar att jag gjorde slag i saken, att jag slutade. Vart ska jag ta vägen för att få leva igen? Helt och fullt och inte bara på någon slags reserv? Varför kan man inte bara få leva med det man vill och endå överleva? Jag önskar att man inte var tvungen att slita med någonting man ogillar bara för att man inte har råd att överleva annars. Ah! Jag hatar det här.