Att bara finnas där
2008-09-10
Life
0
Ibland träffar man människor varje dag utan att för den sakens skull se att det är en mycket speciell person man har direkt framför näsan. Någon som man tycker mycket om och som man bryr sig om. Någon som alltid finns där, som finns kvar när alla andra glider undan. Som man inte behöver kämpa för att behålla kontakten med utan som gång på gång dyker upp när man känner att man behöver det. Jag känner så ibland och igår fick jag faktiskt veta att det var så min vän kände gentemot mig. På något sätt gjorde det mig ledsen, först kändes det som att jag inte var värd att lägga tid på men när jag tänkte efter förstod jag att det var en god egenskap. Han vet att jag alltid kommer finnas kvar trots att vi inte jagar varandra var dag. Att jag finns där helt kravlöst, och samma sak åt andra hållet, är något helt otroligt sällsynt. Att få behålla en riktigt nära vän utan att för den sakens skull känna sig pressad att hela tiden höra av sig är underbart.
Jag tar hand om mina vänner men när man hela tiden vet att om jag inte hör av mig så och så många gånger är det ingen idé att jag ringer om två veckor. Jag klarar inte av pressen, vare sig från vänner eller från killar. Jag vill bara vara, om det är menat att vara så blir det så, vare sig man ringer varje dag eller inte. Eller så är det mest så att jag inte vill känna pressen att jag måste ringa varje dag. Ringa den tiden och säga dom sakerna. Dock kan jag nog få för mig att andra borde ringa mig då och säga precis så som jag tänkt mig. Det är väl antagligen mänskligt. Vi vill alla att andra ska bry sig mest och hela tiden om just oss. Vi är nog lite märkliga vi människor...
Jag tar hand om mina vänner men när man hela tiden vet att om jag inte hör av mig så och så många gånger är det ingen idé att jag ringer om två veckor. Jag klarar inte av pressen, vare sig från vänner eller från killar. Jag vill bara vara, om det är menat att vara så blir det så, vare sig man ringer varje dag eller inte. Eller så är det mest så att jag inte vill känna pressen att jag måste ringa varje dag. Ringa den tiden och säga dom sakerna. Dock kan jag nog få för mig att andra borde ringa mig då och säga precis så som jag tänkt mig. Det är väl antagligen mänskligt. Vi vill alla att andra ska bry sig mest och hela tiden om just oss. Vi är nog lite märkliga vi människor...
Kommentarer