Ibland så drömmer jag om att åka iväg. Att åka utomlands och jobba med någonting. Att göra sånnt som andra gör, sånnt som andra drömmer om. Men när det väl kommer till kritan känns det som att det inte är det jag vill. Varför är det så? Jag vill vilja. Jag vill känna att det är vad jag vill. Men jag vill inte.
Jag vill vara här hemma. Jag vill jobba här hemma och jag vill bo här hemma. Jag vill vara här, där jag har mina vänner och min familj.
Ibland så drömmer jag om att vara en partyprinsessa. Jag vill tycka att det är sjukt roligt att gå ut och festa. Att dansa hela nätterna sådär som andra gör, att vara tokig. Men när det väl kommer till kritan föredrar jag en lugn hemmafest med vänner eller en hemmakväll med någon speciell. Jag vill vilja. Men jag vill inte.
Jag vill ha en partner, en bästa vän, en stor kärlek. Jag vill umgås med vänner och jag vill gå på middagar med vänner. Jag vill vara hemma och ta det lugnt ihop med dem. Jag vill bara vara.
Jag tror att jag börjar bli äldre. Jag kanske rentav börjar bli lite tråkig. Men då får det vara så. För det är såhär jag vill ha det. Lugnt och underbart. Med vänner. Med min bästa vän. Med alla jag bryr mig om.
Jag vill ha mera, jag vill ha allt. Men mitt allt är ett helt annat allt. Mitt allt är mina vänner och min familj. Mitt allt är litet, men endå så stort. Mitt allt är du. I mitt allt rymms så mycket, men inga stora dramatiska äventyr. För det är inte sådant jag vill, det är bara sådant jag drömmer om för att det känns som att jag borde.
Egentligen vill jag bara vara alldeles vanlig. Men det är inte sån jag är. Jag är jag, helt annorlunda alla andra. Jag är helt och hållet ovanlig.