Är de det här som är hatkärlek?
Jag behöver någonting nytt att tro på för jag har slutat tro på kärleken. Den är hård, elak och får tårar att rinna. Den får ansikten att förvridas i smärta och människor att bete sig som galna. Den skapar svartsjuka, ilska och frustration. Och jag är trött på den. Kärleken kan hoppa upp och kyssa mig i arslet.
När jag har dig framför mig får du mig att le och skratta som aldrig förr. Ditt leende får det att pirra i min mage och rycka i mina mungipor. När du är framför mig är jag genuint lycklig, jag kan inte ta blicken från dig för långa stunder och jag kan inte låta bli att säga "jag älskar dig" inuti mitt huvud. Gång, på gång, på gång. Om och om igen. När du säger att du kommer förbi den tiden, att du hör av dig då, så tror jag dig varje gång. När du missar tiden och gör fel och du ber mig om ursäkt godtar jag det utan att ifrågasätta dig.
När du säger "sorry babe" så slår jag bara bort mitt sårade hjärta och säger att det är okej. Jag har blivit någon konstig slav under mitt eget mentala tillstånd och jag önskar att jag bara kunde säga att vi aldrig ska ses mer. Att jag inte orkar med dig mer. Men det kan jag inte.
Helt ärligt, det finns ingenting jag inte skulle göra för dig. Varje gång jag ser dig klappar mitt hjärta till lite extra. Varje gång jag hör din röst ler jag. För trots att det gör så jävla ont så är det, på riktigt, dom mest äkta känslor jag någonsin haft. Jag vill så mycket. Men när det känns såhär vill jag helst bara falla ur hela den här kärlekskarusellen. Jag vill sluta. Det är för jobbigt, jag tycker om dig alldeles för mycket. Och det värsta är att du vet det. Du kan göra vad du vill, och jag är ändå kvar i slutet.
Så samtidigt som jag älskar dig för allting, så hatar jag dig för det.