Intressant diskussion om internetdating idag. Jag har sedan lååång tid konstaterat att det inte är någonting för mig. Att lära känna någon inifrån och ut låter ju föståss väldigt fint... Men funkar det så?
Jag menar, man pratar med en person på datorn, han är så trevlig, rolig och framåt. Men verkligheten är kanske en annan?
Hur mycket modigare blir man inte när man sitter skyddad bakom en skärm och skickar ifrån sig bilder som man själv tagit och valt ut. I verkliga livet får man uppleva någon skratta, sätta i halsen, uttrycka sig utan att tänka efter så mycket, klia sig i nacken, pilla på bordsduken... Man känner dofter, man ser uttrycken i den andres ansikte då man säger saker.

För mig är det viktig med intryck. En person som jag gillar behöver inte nödvändigtvis se ut som någon tiopoängare för någon annan men för mig kan han vara det. Det kan vara hur hans hår faller ner i hans ansikte när han tittar ner, hur hans mun ser ut när den formar vanliga, vardagliga och annars ganska ointressanta ord. Hur ögonen ser på saker omkring. Hur huden på kinderna ändrar färg eller hur skrattet låter. Det är känslan av hur man är i varandras närhet som skapar intresse. När jag träffar någon är det just insidan som jag vill lära känna men inte om det handlar om ord på papper och en innebörd som jag inte kan känna. Inte får uppleva situationen kroppsligt och själsligt.

Är det någon som över huvud taget förstår vad jag menar? Vilken känsla det är som skapar dessa tiopoängare? Att uppleva människor så direkt, utan att hinna tänka eller fundera över hur man ska bete sig, är det som är så kul. Jag har träffat några som verkligen visat sig speciella på insidan, så speciella att jag glömt bort utsidan. De har liksom förvandlats till någonting annat i mina ögon. Deras humor, deras leende och skratt, hur dom säger saker och hur dom ser ut när dom säger det har förvandlat dem till någonting i stil med alla hollywoods snyggingar i en förpackning. Och dessutom med en underbar personlighet!