Ibland kan jag känna att jag blir dömd innan jag fått visa vad jag går för. Men nu äntligen känns det alldeles underbart bra. Jag och Sippson har fått massor av beröm och äntligen känns det som att folk ser på mig med nya ögon. Dom ser att detta, det klarar jag av. Jag må vara dålig på att ta hand om disken och att städa noga men det här med häst, hund och ta ordentligt ansvar för dessa är något jag minsan gör. Och jag gör det bra! (Trots "ung" ålder). För jag har aldrig varit så lycklig som sedan jag skaffade Sippi, jag har aldrig känt mig så "hemma" i livet. Jag vill stanna här, i detta. Det är det här jag vill leva med. Just nu ligger liten i korgen och sover som en gris. Vi har varit ute på långprommis med mamma ett par timmar på dagen och vid nio gick vi ut en timme till. Både jag och Sippi hade spirande energi i blodet... Kunde inte sitta stilla och var tvungen att komma ut! Sippi också.
Just nu är det bara nosaktivering som gäller. Det här med lydnad på nivå högre än bas ligger på hyllan för ett tag. Annars tar det tre sekunder så har jag en arg liten pinschergalning som struntar helt i matte... Med nosaktiveringen kommer jag i alla fall fram till honom. Huahuan i honom vet jag inte vart den är... Han har tappat bort den för nu finns där bara envis och vaktig pinscher. Men vi jobbar på det hela, fast just nu gör det mig inget att chihuahuabiten endast står för den mindre storleken på hund. För denna som stor (tänk 60 cm och uppåt) skulle kanske vara mig övermäktig?? Men vi har i alla fall haft en supermysig dag. Imorgon börjar allvaret igen, jobb för mig och lillkillen. Då får han bära halmstrån och skälla på dom stygga katterna i stallet igen. Tur att jag har honom, min lilla vakthund!