Finaste spårhunden!
2009-03-15
Life
0
Blodpudding. Det var höjdpunkten för dagen. För Sippson alltså. Vi var på valpkursavslutning idag, det var spårkurs i Ursviksskogen. Elinor meddelade fort att han var bästa hunden för dagen. Han slog ut tre skarpnosade boxrar och en hungrig rottweiler. Och den lilla papillonen också, dock var det ju föga överraskande... Han är mest intresserad av att ligga i knät och äta vispgrädde ur mattes hand tror jag.
Så, jag skulle alltså lägga spår. Elinor trodde att det kanske var bäst med ett kort spår då han ju är så liten, så att han inte skulle tappa fokus. Så där gick jag mina kanske 30 meter och droppade blodpuddingsbitar i mina trampade och stampade spår. Sedan skulle detta lägga sig ett tag så jag gick och åt sockerkaka och pepsi. Och väntade. Och väntade. Med iskalla och blöta fötter stod jag där och väntade ännu längre. Och till slut ropades det på mig och Sippi. Vår tur. Jag öppnar bildörren och ber lillskiten komma ut. Nej. Inte en chans att han skulle hoppa ut självmant. Jag fick alltså dra ut honom. Väl ute och pulsandes fram i snöblasket var han sådär lagom glad. Men när vi kom till spåret vart det sug i den lilla skiten, han höll till och med nästan på att försöka gena fram till slutgiltiga målet; en hel hög av blodpuddingsbitar! Mumms! Men sedan förstod han att om man följde spåret med nosen i backen så fick man massa små bitar på vägen. Och på två-tre minuter var han framme vid högen och glufsade i sig blodpudding utan att andas mellan tuggorna.
Elinor tipsade om viltspår och fortsättningskurs. Jag var inte sen att haka på den tanken. Så en kurs, många timmar utomhus och ett DIPLOM senare ligger vi här i soffan. Sippson snuttandes och snarkandes. Trött. Det kanske vore något? Den första chinpinen som spårar vilt? Måste kolla om blandraser får det. En kursare trodde det. Men nu så blir det vila och sen ut en vända igen. Om han orkar, nu ser han rätt död ut. Världens bästa kille! Och mycket beröm fick han från Elinor också. Jag är den stoltaste mamman på jorden!
Så, jag skulle alltså lägga spår. Elinor trodde att det kanske var bäst med ett kort spår då han ju är så liten, så att han inte skulle tappa fokus. Så där gick jag mina kanske 30 meter och droppade blodpuddingsbitar i mina trampade och stampade spår. Sedan skulle detta lägga sig ett tag så jag gick och åt sockerkaka och pepsi. Och väntade. Och väntade. Med iskalla och blöta fötter stod jag där och väntade ännu längre. Och till slut ropades det på mig och Sippi. Vår tur. Jag öppnar bildörren och ber lillskiten komma ut. Nej. Inte en chans att han skulle hoppa ut självmant. Jag fick alltså dra ut honom. Väl ute och pulsandes fram i snöblasket var han sådär lagom glad. Men när vi kom till spåret vart det sug i den lilla skiten, han höll till och med nästan på att försöka gena fram till slutgiltiga målet; en hel hög av blodpuddingsbitar! Mumms! Men sedan förstod han att om man följde spåret med nosen i backen så fick man massa små bitar på vägen. Och på två-tre minuter var han framme vid högen och glufsade i sig blodpudding utan att andas mellan tuggorna.
Elinor tipsade om viltspår och fortsättningskurs. Jag var inte sen att haka på den tanken. Så en kurs, många timmar utomhus och ett DIPLOM senare ligger vi här i soffan. Sippson snuttandes och snarkandes. Trött. Det kanske vore något? Den första chinpinen som spårar vilt? Måste kolla om blandraser får det. En kursare trodde det. Men nu så blir det vila och sen ut en vända igen. Om han orkar, nu ser han rätt död ut. Världens bästa kille! Och mycket beröm fick han från Elinor också. Jag är den stoltaste mamman på jorden!
Kommentarer