Jag vet inte riktigt vad det är vi väntar på. Varför förväntar vi oss att det ska bli bättre än såhär? Jag förstår inte varför man går runt och väntar på förändring. Ingen orkar ta tag i det hela och det känns som att allt mest rinner förbi i hastigt tempo i någon skitig ström. Och så var det borta. Kaputt.
Ibland skiner solen, ibland är det regn, men alla dagar flyter ihop och bara passerar. Vissa dagar gör man mycket, andra ingenting. Det enda idag har gemensamt med igår och imorgon är att dom alla rusar förbi och man hinner knappt se vad som händer innan man glömt bort det igen.
Jag har försökt ta tillvara på allt kul som händer. Försökt minnas och väl förvalta det men... Till vilken mening? Är det bara så man blir glad? Är det bara på det sättet man blir lycklig? Hade jag inte haft Sippson att ansvara över så hade det varit en tokig oreda i mitt liv just nu. Jag saknar helt struktur och vilja att göra annat än att sova. Ligga i soffan och sova. Ligga i sängen och sova. Bara vila och hoppas att man är piggare morgonen efter. Det blir man aldrig. Det är endå samma utmattande trötthet som gnager i tinningarna. Jag vill hjälpa till så mycket för att få komma närmare dem som jag verkligen bryr mig om. Jag får för mig att jag verkligen försöker. Att jag bryr mig, är ärlig, trevlig. Snäll. Så varför känns det som att för varje dag blir jag mer och mer förskjuten. Som att allt jag gör blir fel. Är fel. Hur kan jag, den sociala, vara den som till slut är utan?
Jag tror jag är bussig och trevlig. Eller är jag bara negativ och grinig? Dämpad och tråkig? För det är inte vad jag försöker vara, jag försöker vara uppåt och glad. Jag försöker bry mig om alla mina vänner så mycket jag bara kan. Men nu börjar jag förstå att allt prat är bara just det - prat. Att det skulle bli ett bra ställe är bara strunt. Alla gör bara det som gynnar dem själva och struntar i sådana som mig. Sådana som bryr sig om andra mer än om en själv.  Jag vet i alla fall att jag är en sån där riktig vän.