Jag såg studentbilder från Berga idag. Varför känns det, två år senare, inte alls bra att ha slutat? Jag har svårt att gå vidare, komma ifrån livsstilen och alltihopa. Berga täckt av slask eller fyllt med grönt och fågelkvitter spelar ingen roll. Berga är endå alltid Berga och det kommer man aldrig ifrån.
På sensommaren låg man ute i solen, strosade runt och njöt av värmen... Hösten när det regnade låg man inne vid tv:n i baracken. Kollade film eller That 70´s Show. Eller så var man ute i friska luften och strosade bland röda och gula höstlöv. När snön föll hela vintern låg man inne framför tv:n i baracken och kollade på OC eller någon film med snygga hunkar som Nina tagit med. Eller red i djupsnön på någon av åkrarna. Eller pulsade fram i snö uppför ishal barackbacke i träskor och sockar. Vara med om våren. Regn... Och sol!
Blommor, knoppar, fåglar. Kalvar, kultingar ute i gröngräset, killingar, tjocka hästar... Glada hästar utan täcken. Glada kossor på betessläpp. Sommar. Bergadagar. Och sommarlov. Jag har aldrig fått uppleva så mycket under ett år innan jag började på Berga. Alla tre år var fantastiska! Sista året, det år då man insåg att det här är sista gången jag får uppleva ett år lika underbart... Åh vad jag saknar!
Ge mig ett lika innehållsrikt liv igen tack! Kollektivboende i torp på landet någon?!?!?