Hjärtat mitt fick ett nytt halsband som klär honom bra...

Vi har varit på jobbet hela dagen. Sippi har sovit i sadelkammaren och varit ute på promenad med Draken och Cassi en sväng. Han börjar verkligen känna sig hemma i lägenheten och på jobbet. Springer runt som en liten fjant i stallet och skäller på andra hundar som vågar sig in i hans stall. Där han är boss. Och i hans fikarum där bara han får vara. För att inte tala om hur han småmorrar om han hör någon utanför lägenhetsdörren... När jag läser detta inser jag att det nog är en bra idé att kolla på Ceasar ikväll. Måste komma ihåg det klockan åtta. Vi har mycket att lära, så vi frågar Kat om råd och tittar på Ceasar. Kat sa idag att jag inte var någon vidare ledare, men att det är lätt med små hundar. Jag vill inte ha en ättrig liten hund. Så vad gör jag när den här lilla skiten sätter sig på baken och vägrar gå när vi är på promenad? Jag tycker ju synd om honom, vilket jag antagligen inte borde, men jag snurrar in mitt känsliga hjärta i lite bubbelplast och rycker till i kopplet och går tills han börjar gå. Och så går vi. Jag känner mig elak, han blir sur. Men tur är det väl att han förlåter mig lika fort igen.


Hans fina täcken, och ett litet stickat täcke för riktigt kalla dagar.

Och eftersom han bara fryser när man går ut så har han ju täcke, inte kläder. Ett TÄCKE. Sånnt som hästar har. Som skyddar mot kyla och regn. Inte ett sånnt som gör honom riktigt utspökat "snygg". Alltså inte Paris Hiltons hund. Hur som helst är det så att han hatar täcket, för det betyder utgång. Och han vill helst inte gå ut. Han trivs bäst i soffan. Under en fleecefilt, en varm gosig filt nära mig. Eller i knät på rygg, med den lilla rosa magen i vädret.
Han är söt min lilla prins!


Sötaste råttan i världen!


Sköna sängen, där sussas de sött om nätterna.