Krönika om Klojjsan
2009-01-28
Life
0
Jag höll på att skratta ihjäl mig när Inger i stallet kom och sa att det stod om Klojjsan i hästmagazinet nr 1 2009. Här följer artikeln men dock med vissa tillägg från mig. (Dessa kommer i kursiva paranteser) Allt annat är direkt citerat.
"Jag dövar saknaden efter Evangelista med shopping. När jag tröttnat på det bestämmer jag mig för att provrida en liten pärla."
"Min hopphäst Evangelista, som skadades i våras, är nu avelssto hos en trevlig uppfödare i Roslagen. Själv tröstar jag mig med shopping. Ni anar inte hur mycket pengar man kan shoppa för när man inte har häst. Mycket shopping blir det. Shopping, shopping, shopping. Fast när den mest extrema shoppingkicken lagt sig känns det bara tomt. Jag saknar Evangelista!
En ny häst skulle kanske pigga upp, sa jag en dag till min man. Han höll inte med. Han påpekade hur mycket en egen häst kostade. Jag funderade ett slag och föreslog sedan att jag kanske skulle bli medryttare igen. Min man sken upp. Medryttare lät prisvärt. På internet hittade jag en häst som lät som en pärla, Khloé White Pearl, och jag var välkommen att provrida.
Lördag förmiddag packade jag in hela familjen i bilen och så åkte vi iväg på provridning. Och där stod hon, Khloé White Pearl. Eller rättare sagt: Den lilla vita pärlan. Hon var fem år och 157 cm. Själv är jag 181 cm. Evangelista är 173 cm." (Hon har vuxit, lillsnorpan. Hela två cm! )
"Min man tyckte att den lilla pärlan såg toppen ut. Snäll och foglig. Och ni kan ju bara föreställa er vad min dotter Medina tyckte. Tim var mest intresserad av kakpaketet som låg framme på ett bord intill ridbanan.
Ägarinnan hade haft hästen ute på foder och den hade nyss kommit hem." (Från mig! Haha! Skoj!) "Själv hade hon inte tid att rida henne. Jag undrade vem som hade ridit henne de senaste veckorna. Vi hade en tjej som var här och provred i torsdags, men hon åkte av, sa hennes man glatt. Han fick en sträng blick av sin fru.
Jag gjorde iordning den lilla pärlan och tog sedan ut henne i volten och satt upp. Jag skrittade ett varv på långa tyglar. Då kom två herrar förbi." (Undras om det kan ha varit LillAnders och Tony kanske? Eller Hasse?) "Du får bjuda på tårta om du ramlar av! Jag log lite, men förstod inte vad de menade. Den lilla hästen kändes rar och stabil."
"Tre meter senare stod hon rakt upp på två ben. Det gick så fort att jag inte hann bli rädd. Jag blev mest förvånad. Men lite vinglig kändes hon, vilket började oroa mig. Nere på marken fortsatte jag skritta framåt med långa tyglar, kanske hade hon bara fått en liten knäpp? Sedan brakade det loss. Hon sprang fram, bak och åt sidan, som en riktig rodeohäst. Hoppade upp och ned. Bockade och krumbuktade. Hennes små ben for hit och dit och det var bara en tidsfråga innan hon skulle snubbla och sätta sig på ändan. Eller att jag skulle ramla av." (Här kände jag inte alls igen henne och började tveka på om det var samma häst... Och sen mindes jag förra våren.) "Så fort hon lugnade sig en smula ropade ägarinnan att jag skulle sitta av. Jag hoppade av och lilla pärlan stod snällt bredvid mig, som om inget hade hänt. Ägarinnans man hämtade en lina för att longera det lilla stoet. Hon for runt som en oinriden unghingst.
Ägarinnan förklarade incidenten med att den lilla pärlan förmodligen bara var lite stallmodig. Hon hade knappt gått på tre veckor visade det sig.
Efter en kvart var det dags för mig att göra ett nytt försök. Vågade jag? Mina båda barn nickade ivrigt. Det här var spännande! Några hästägare hade samlats runt ridvolten. De försökte se sysselsatta ut, men jag misstänkte att de mest var sugna på tårta." (Dom där tanterna är alltid sugna på skvaller, det vet jag så väl. Och tårta går nog ner det med i deras korpulenta kroppar.)
"Jag satte mig försiktigt på hästen och skrittade ett par varv. Allt var lugnt. Jag prövade traven och det var inga problem. Hon var jättefin och gick med lång låg hals. Och så var det dags för galoppen - den alla väntade på. Var det en bra eller dålig idé? Det visade sig vara en utmärkt idé. Hon gick som en klocka. Otroligt mjuk och lätt i typen. Evangelistas raka motsats. Jag var förtjust. Hon var verkligen jättefin - om hon hade varit i min storlek." (Här tackar och bockar jag såklart, och tar åt mig äran för denna fina powny! Nästan samma ord som dom sa på utställningen. I rule!)
"Min man förstod ingenting. Det såg inte alls konstigt ut, sa han. Min man är tävlingscyklist. Jag frågade honom om han kunde tänka sig att tävla på en liten juniorcykel, men det kunde han förstås inte. Men det är ju en helt annan sak, påstod han.
Medina, min sjuåriga dotter som ska stå för klokheten i familjen sa: Du såg mindre ut på Evangelista, eftersom hon var lite mer större. Fyraårige Tim sa: Vem är Evangelista?" (Galen skrattattack, hur roligt var det inte?)
Som sagt, jag höll på att dö när jag läste detta! Hur ofta får man läsa om sin förra powny i hästmagazinet? Och höra hur hrmmm... bra (?) det gick efter hemkomsten. Jag skrattar så jag kissar på mig! Hoppas ni tyckte det var roligt också.
"Jag dövar saknaden efter Evangelista med shopping. När jag tröttnat på det bestämmer jag mig för att provrida en liten pärla."
"Min hopphäst Evangelista, som skadades i våras, är nu avelssto hos en trevlig uppfödare i Roslagen. Själv tröstar jag mig med shopping. Ni anar inte hur mycket pengar man kan shoppa för när man inte har häst. Mycket shopping blir det. Shopping, shopping, shopping. Fast när den mest extrema shoppingkicken lagt sig känns det bara tomt. Jag saknar Evangelista!
En ny häst skulle kanske pigga upp, sa jag en dag till min man. Han höll inte med. Han påpekade hur mycket en egen häst kostade. Jag funderade ett slag och föreslog sedan att jag kanske skulle bli medryttare igen. Min man sken upp. Medryttare lät prisvärt. På internet hittade jag en häst som lät som en pärla, Khloé White Pearl, och jag var välkommen att provrida.
Lördag förmiddag packade jag in hela familjen i bilen och så åkte vi iväg på provridning. Och där stod hon, Khloé White Pearl. Eller rättare sagt: Den lilla vita pärlan. Hon var fem år och 157 cm. Själv är jag 181 cm. Evangelista är 173 cm." (Hon har vuxit, lillsnorpan. Hela två cm! )
"Min man tyckte att den lilla pärlan såg toppen ut. Snäll och foglig. Och ni kan ju bara föreställa er vad min dotter Medina tyckte. Tim var mest intresserad av kakpaketet som låg framme på ett bord intill ridbanan.
Ägarinnan hade haft hästen ute på foder och den hade nyss kommit hem." (Från mig! Haha! Skoj!) "Själv hade hon inte tid att rida henne. Jag undrade vem som hade ridit henne de senaste veckorna. Vi hade en tjej som var här och provred i torsdags, men hon åkte av, sa hennes man glatt. Han fick en sträng blick av sin fru.
Jag gjorde iordning den lilla pärlan och tog sedan ut henne i volten och satt upp. Jag skrittade ett varv på långa tyglar. Då kom två herrar förbi." (Undras om det kan ha varit LillAnders och Tony kanske? Eller Hasse?) "Du får bjuda på tårta om du ramlar av! Jag log lite, men förstod inte vad de menade. Den lilla hästen kändes rar och stabil."
"Tre meter senare stod hon rakt upp på två ben. Det gick så fort att jag inte hann bli rädd. Jag blev mest förvånad. Men lite vinglig kändes hon, vilket började oroa mig. Nere på marken fortsatte jag skritta framåt med långa tyglar, kanske hade hon bara fått en liten knäpp? Sedan brakade det loss. Hon sprang fram, bak och åt sidan, som en riktig rodeohäst. Hoppade upp och ned. Bockade och krumbuktade. Hennes små ben for hit och dit och det var bara en tidsfråga innan hon skulle snubbla och sätta sig på ändan. Eller att jag skulle ramla av." (Här kände jag inte alls igen henne och började tveka på om det var samma häst... Och sen mindes jag förra våren.) "Så fort hon lugnade sig en smula ropade ägarinnan att jag skulle sitta av. Jag hoppade av och lilla pärlan stod snällt bredvid mig, som om inget hade hänt. Ägarinnans man hämtade en lina för att longera det lilla stoet. Hon for runt som en oinriden unghingst.
Ägarinnan förklarade incidenten med att den lilla pärlan förmodligen bara var lite stallmodig. Hon hade knappt gått på tre veckor visade det sig.
Efter en kvart var det dags för mig att göra ett nytt försök. Vågade jag? Mina båda barn nickade ivrigt. Det här var spännande! Några hästägare hade samlats runt ridvolten. De försökte se sysselsatta ut, men jag misstänkte att de mest var sugna på tårta." (Dom där tanterna är alltid sugna på skvaller, det vet jag så väl. Och tårta går nog ner det med i deras korpulenta kroppar.)
"Jag satte mig försiktigt på hästen och skrittade ett par varv. Allt var lugnt. Jag prövade traven och det var inga problem. Hon var jättefin och gick med lång låg hals. Och så var det dags för galoppen - den alla väntade på. Var det en bra eller dålig idé? Det visade sig vara en utmärkt idé. Hon gick som en klocka. Otroligt mjuk och lätt i typen. Evangelistas raka motsats. Jag var förtjust. Hon var verkligen jättefin - om hon hade varit i min storlek." (Här tackar och bockar jag såklart, och tar åt mig äran för denna fina powny! Nästan samma ord som dom sa på utställningen. I rule!)
"Min man förstod ingenting. Det såg inte alls konstigt ut, sa han. Min man är tävlingscyklist. Jag frågade honom om han kunde tänka sig att tävla på en liten juniorcykel, men det kunde han förstås inte. Men det är ju en helt annan sak, påstod han.
Medina, min sjuåriga dotter som ska stå för klokheten i familjen sa: Du såg mindre ut på Evangelista, eftersom hon var lite mer större. Fyraårige Tim sa: Vem är Evangelista?" (Galen skrattattack, hur roligt var det inte?)
Som sagt, jag höll på att dö när jag läste detta! Hur ofta får man läsa om sin förra powny i hästmagazinet? Och höra hur hrmmm... bra (?) det gick efter hemkomsten. Jag skrattar så jag kissar på mig! Hoppas ni tyckte det var roligt också.
Kommentarer