Med risk att bli alldeles för trött för att vakna imorgon sitter jag nu här.
Biktar hjärtat till ljudet av Rise Against. Jag var modig idag. Eller jag försökte i vilket fall som helst att vara det. Jag "ställde dig mot väggen" som det så fint heter när man ber om svar på en liten undran. Inte för att jag fick något direkt svar... Jag fick snarare ett knytnävesslag rätt i solarplexus. Och, ja, andan tappade jag. Och, ja, skuldkänslor över mitt tidigare dåliga beteende drabbade mig lite lätt... Det är aldrig kul att ha varit dum och få igen med samma medicin.
Men jag förstår inte hur du kan komma med sådana djupa, nära saker att säga när vi är så långt ifrån varandra enligt dig? Hur kan dina känslor vara så svala men dina ord och känsloyttringar så heta och nära att man nästan kvävs av dem? Hur kan någonting av det vi håller på med stämma över huvud taget?
Det är det jag förstår allra minst.