Under ett par dagar nu har det verkligen varit full fart. Jag har varit med kompisar och haft kul och så har jag varit bland folk som jag tyckt mindre om och haft jobbigt. Men vad som än kommer i min väg har jag bestämt att jag ska klara det. Ni vet kanske när man är sådär äckligt kär. Man blir klängig. Man ställer krav. Man blir en börda. Jag vet själv hur jag blir när det finns riktiga känslor i mitt hjärta. Jag frågar, jag kräver, jag blir osäker. Jag vill veta att jag duger, är omtyckt, kanske till och med älskad. När man inte får all den där bekräftelsen som man så vackert ber om blir man till sist en riktigt jobbig och otrevlig brud. Man pressar sig på, är fräck för att se om personen i fråga tar åt sig. Jag börjar ofta driva med folk. Säga lite halvtaskiga saker. Och fast jag vet, när jag sitter här nu, att det inte är ett vinnande koncept så gör jag det endå. Varför? Varför vill jag egentligen såra den person som jag tycker så mycket om? Varför blir jag så osäker? Jag är, vad jag anser, en person som försöker vara väldigt ärlig med vad jag känner. Jag anser att jag endå är ganska modig som bara slänger ur mig mina känslor. Rätt ut i luften så att den jag tycker om får veta det. Med risken att bli sårad, men att det endå är värt det. Jag sa det i alla fall. Ingen kan säga att jag bara gick där och aldrig sa något. Att jag får skylla mig själv om jag är olyckligt kär. Så, fine, för miljonte gången (känns det som) säger jag åter igen. Jag är kär. Jag är upp över öronen kär. Head over heals. Fortfarande. Jag är kär i en person med alldeles för mycket problem. Jag vill hjälpa, jag vill finnas där. Det vill inte han. Han vill vara utan. Och nu känns det skit för att jag inte har fått höra något om att han skulle tycka att det är jobbigt såhär i efterhand. Att han saknar mig eller något sådant. Och gissa vad, jag besvarar det hela med att vara en sån där sårad person som driver, säger fräcka skämt och låtsas som att allt är okej fastän det inte är det. Jag är falsk. En falsk brud som är totalt fejk. Jag har inte gjort som jag vill, betett mig som jag velat. Det är som att jag inte styr över mig själv och det jag säger/gör i hans närhet. Jag beter mig som en bitch. Jag är sårad, jag är ledsen. Jag erkänner, jag gråter över honom. Jag är patetisk och löjlig. Jag grinar över honom. Jag skyller på jobbiga filmscener, romantiska låtar. Och så gråter jag. Tycker synd om mig själv. Saknar, gråter, skakar, hatar. Vill hoppa på, vara elak mot, slå. Löjliga patetiska svaga jag. Varför blir man egentligen såhär förbannat dum i huvudet när man faller dit för? Jag fattar det inte. Jag föraktar mig själv för att jag blir sån. Det är verkligen smaklöst och vidrigt men samtidigt finns det inget jag kan göra, jag tappar kontrollen ikring honom. Allt för att jag är kär.
Någon annan som vågar erkänna?