Att få ett avslut
2008-07-04
Life
0
Jag har träffat dig igen. Jag hade inte tänkt göra det men när erbjudandet kom så kunde jag inte tacka nej. Jag kände att jag var tvungen att få ett svar. Att få veta varför. Få en ursäkt för det du gjorde. Jag talade om för dig hur det kändes. Hur jag mådde. Hur livet känns utan dig. Allt. Jag gick in djupt i allt inombords, plockade fram varje liten känsla som jag hade då och som jag nu har. Jag sa att jag vart rädd, jag sa att jag vart ledsen och att jag inte vet vem du är längre. Att jag inte litar på dig och inte vet om jag kommer göra det heller. Någonsin. Att du vart upprörd och inte ville sitta där och prata så folk kunde höra gjorde mig... Ja, nöjd på något sätt. Jag förstod att du skämdes. Att du själv inte tyckte att ditt beteende var okej. När jag fortsatte pressa dig för att få veta varför du vart så arg och varför du inte ville inleda något fick jag svaren som jag sökt hela tiden. Att få veta var underlättande, att du äntligen pratade med mig gjorde mig lugn och det kändes bättre. Att dina ögon glänste av ånger och att du bad om förlåtelse gjorde mig belåten inombords, äntligen fick jag den där ärliga ursäkten som jag väntat på så länge. Det mötet var viktigt för min fortsatta återuppbyggnad. Det känns som att jag kommer kunna repa mig rätt bra nu.
Det var en tung kväll. När du bad mig om ursäkt och bad om att få ge mig en kram skrek hela min kropp efter din närhet medan min hjärna skrek nej. Jag sa att jag inte visste om jag ville och du bad flera gånger med tårar i din blick. Till slut kunde jag inte bara låta dig stå där med flackande blick frågandes om och om igen. Att ha dig nära igen kändes så bra, jag hade saknat dig så himla mycket. Men det är över, det vet jag. Men just att ha fått ursäkterna, ha dig nära och veta att det finns något hos dig som endå vill ha mig känns bra. När du släppte av mig hemma och tog min hand i din och sa att du ville vara vänner och jag sa att jag inte visste vad jag ville kändes det bättre. Jag sa till dig att jag inte hade ditt nummer, när du frågade om jag ville ha det sa jag nej. Du har ju mitt. Jag gav dig en öppning i min mur men jag tänker inte springa ut genom den för att leta efter dig. Vill du något får du själv leta reda på den öppningen. Jag har gjort nog för dig. Näst intill för mycket.
Det var en tung kväll. När du bad mig om ursäkt och bad om att få ge mig en kram skrek hela min kropp efter din närhet medan min hjärna skrek nej. Jag sa att jag inte visste om jag ville och du bad flera gånger med tårar i din blick. Till slut kunde jag inte bara låta dig stå där med flackande blick frågandes om och om igen. Att ha dig nära igen kändes så bra, jag hade saknat dig så himla mycket. Men det är över, det vet jag. Men just att ha fått ursäkterna, ha dig nära och veta att det finns något hos dig som endå vill ha mig känns bra. När du släppte av mig hemma och tog min hand i din och sa att du ville vara vänner och jag sa att jag inte visste vad jag ville kändes det bättre. Jag sa till dig att jag inte hade ditt nummer, när du frågade om jag ville ha det sa jag nej. Du har ju mitt. Jag gav dig en öppning i min mur men jag tänker inte springa ut genom den för att leta efter dig. Vill du något får du själv leta reda på den öppningen. Jag har gjort nog för dig. Näst intill för mycket.
Kommentarer