"Miles kommer in i rummet. Jag slår igen boken. Han går till sin säng och packar upp sin klarinett och frågar om jag har något emot att han spelar. Jag säger nej, gör det, jag vill gärna att du spelar. Han tar upp den, fuktar läpparna, sätter munstycket till munnen och blåser. Jag blundar. Jag hör långt och sakta. Kort och snabbt. En melodi som inte kommer från noter på ett papper utan från ett mänskohjärta som slår. Jag hör sorg och skam och hopp och förlossning. Jag hör ett förflutet som ingenting betyder och en framtid som aldrig kommer. Jag hör harmoni och enkelhet och tålamod, jag hör disciplin och medkänsla. Jag hör alltsammans nu. I detta nu på denna klinik i detta rum i denna säng med slutna ögon.
Jag hör det.
Just nu."