Gamla minnen
2008-01-14
Tiden går så fruktansvärt långsamt när man vill att den ska gå så fort som möjligt. Stallet går att skymta bakom kyrkan, väldigt nära men hela 10 minuter bort.
Snabbare steg.
Alla hästar är ute, det är behagligt varmt och vissa av hästarna står och kisar i solen, sömniga så här efter lunch. Alla träd bär löv i ljust grönt och gräset är liksom krispigt att gå på. I hagarna sticker det bara upp enstaka strån och här och där växer en sådan där vild prästkrage.
Tråcklar mig mellan trådarna in i den närmsta hagen och går fram till en pytteliten fux med stor oregelbunden bläs. Shimisen. Med sina ståtliga 143 centimeter är hon världens "största" häst, tror hon själv i alla fall.
En puss på den mjuka mulen och sen sicksackar vi fram till grinden.
Väl i stallet drar jag några snabba tag med borsten, vi vill inte spilla viktig tid. Hjälmen åker på och tränset lika så. Idag ska vi vara fria tillsammans!
Utanför stalldörren står uppsittningsblocket men i all min försommriga lycka flyger jag upp på hennes runda korta rygg utan vare sig hjälp eller ansträngning. Smackande ljud lämnar mina läppar och hon skrittar energiskt ut från stallplanen.
Vi lyssnar på fågelsången och bilarna som far fram på motorvägen. Så vitt vi vet finns det inte ett enda bekymmer i hela världen.
På ängarna växer timotej, klöver och flera av de där vila prästkragarna. Vinden är svalkande och då och då kör Shima ner nosen i backen, frustar och tar en tugga. Hon är alltid för snabb för att jag ska hinna reagera. Efter ett tag börjar vi trava, mest för att vi vet att vi snart är framme på vår favorit äng.
När vi svänger runt hörnet av skogen och kommer ut på ängen fylls vi båda av förväntan. Jag kan känna hur varje muskel i hennes kropp spänns och blir till ett kraftpaket redo att skjuta iväg närhelst jag vill. Ju längre jag väntar desto hetare blir hon och när jag sen ger henne tyglarna fullkomligt exploderar hon.
Mina ögon tåras och hennes man piskar mig i ansiktet. Allting omkring oss blir tyst, det enda man hör är hovslagen i marken och hennes djupa andetag. Ängen tar slut allt för fort och fågelsången och billjuden kommer tillbaka igen.
Men ögonblicket finns kvar, ögonblicket då hon visade mig hur det var att flyga...
Min älskade Arab, mina vingar.
Det finns även en ponny från tiden innan detta, min alldeles första medryttarponny som tog mig överallt. Vart jag än bad honom att gå. Förbi läskiga platser, ut i naturen under gröna löv. Härliga vilda galopper längs vägar och stigar, turer i regn och blask, snö och sol, sommarvärme och röda höstlöv.
Tango Level.
Honom glömmer jag aldrig.
Tango.
0
Snabbare steg.
Alla hästar är ute, det är behagligt varmt och vissa av hästarna står och kisar i solen, sömniga så här efter lunch. Alla träd bär löv i ljust grönt och gräset är liksom krispigt att gå på. I hagarna sticker det bara upp enstaka strån och här och där växer en sådan där vild prästkrage.
Tråcklar mig mellan trådarna in i den närmsta hagen och går fram till en pytteliten fux med stor oregelbunden bläs. Shimisen. Med sina ståtliga 143 centimeter är hon världens "största" häst, tror hon själv i alla fall.
En puss på den mjuka mulen och sen sicksackar vi fram till grinden.
Väl i stallet drar jag några snabba tag med borsten, vi vill inte spilla viktig tid. Hjälmen åker på och tränset lika så. Idag ska vi vara fria tillsammans!
Utanför stalldörren står uppsittningsblocket men i all min försommriga lycka flyger jag upp på hennes runda korta rygg utan vare sig hjälp eller ansträngning. Smackande ljud lämnar mina läppar och hon skrittar energiskt ut från stallplanen.
Vi lyssnar på fågelsången och bilarna som far fram på motorvägen. Så vitt vi vet finns det inte ett enda bekymmer i hela världen.
På ängarna växer timotej, klöver och flera av de där vila prästkragarna. Vinden är svalkande och då och då kör Shima ner nosen i backen, frustar och tar en tugga. Hon är alltid för snabb för att jag ska hinna reagera. Efter ett tag börjar vi trava, mest för att vi vet att vi snart är framme på vår favorit äng.
När vi svänger runt hörnet av skogen och kommer ut på ängen fylls vi båda av förväntan. Jag kan känna hur varje muskel i hennes kropp spänns och blir till ett kraftpaket redo att skjuta iväg närhelst jag vill. Ju längre jag väntar desto hetare blir hon och när jag sen ger henne tyglarna fullkomligt exploderar hon.
Mina ögon tåras och hennes man piskar mig i ansiktet. Allting omkring oss blir tyst, det enda man hör är hovslagen i marken och hennes djupa andetag. Ängen tar slut allt för fort och fågelsången och billjuden kommer tillbaka igen.
Men ögonblicket finns kvar, ögonblicket då hon visade mig hur det var att flyga...
Min älskade Arab, mina vingar.
Det finns även en ponny från tiden innan detta, min alldeles första medryttarponny som tog mig överallt. Vart jag än bad honom att gå. Förbi läskiga platser, ut i naturen under gröna löv. Härliga vilda galopper längs vägar och stigar, turer i regn och blask, snö och sol, sommarvärme och röda höstlöv.
Tango Level.
Honom glömmer jag aldrig.
Tango.
Kommentarer