Min kisse, din vas?
2008-02-23
Life
Satt och kollade in lite bilder på min pixbox nyss.
Har bilder på allt möjligt där. Spanienresan, Thailandresan, hästen, chillan, kissarna...
Det där jävla skithuvet tog seriöst mina kissar och jag kämpade knappt emot!
Ibland är jag verkligen knäpp. Fast det är nog bra om jag inte har dem, men det känns så fruktansvärt hemskt när man ser bilder på dem och vet att de inte kommer vara hos en igen. Någonsin.
Skit!
Inte så konstigt att jag inte varit inne där och kollat. Det är tungt.
Mina djur är det käraste jag har. Dom är viktigare än allting annat. Men en sak har jag lärt mig; skaffa aldrig djur när du bor med en kille (om ni inte skriver tydliga papper...), eller ännu bättre. Håll er borta från allt vad killar heter. Förhållanden är crap, i en eller annan mening.
Om bråket inte handlar om vem som ska ha katten eller hunden så handlar det om vem som ska ha vasen eller stekpannan. Nej tack! Det kan jag gärna vara utan.
Jag föredrar helt klart att inte ha någon som undrar vart man är. Ingen att bråka med bara för att man inte tycker samma. Skönt! Så här ska jag verkligen försöka ha det, om jag så blir ensam resten av mitt liv.
För det finns ingen som förstår det här med djur. Det finns ingen som ens kan gissa hur viktiga dom är för mig. Jag gör mig hellre av med en person än mina djur. Skulle aldrig i hela mitt liv sluta med hästarna för någon annan än mig själv. Skulle aldrig göra mig av med ett husdjur för en kille, det finns ju något som kallas särbo. Det är till för att brukas.
Tror aldrig att någon kommer förstå riktigt att det är en livsstil, inte en hobby, att ha djur och hålla på med det jag gör från tidig morgon till sen kväll. Jag tar gärna med mig jobbet hem. Eller stannar tre timmar extra för att ta en kopp kaffe, sitta och glo i ridhuset, gå och filosofera i stallarna och andas in lukten av häst. Sätta mig på en höbal, dricka en klunk kaffe och bara häpnas över att jag har det så bra som jag har det. För att sedan åka vidare till nästa stall och göra samma sak där.
Ibland är livet bara så bra.
Men det har funnits tillfällen då man trott att allt löser sig. Att det kommer funka och bli bra. Man kan tro på det den andra säger. Men det kan man aldrig. Aldrig.
Det blir alltid fel på vägen. Och då blir man utan sin kisse eller sin vas. Det händer nog alla någon gång. Jag bara hoppas att jag slipper det igen. För jag orkar inte. Jag har faktiskt hållit det jag har sagt.
Livet är inte enkelt alla gånger.
Just nu har jag vänner som förstår, och de som förstår mindre... Fast det kvittar. Dom accepterar i alla fall att det är som det är. Och det är jag tacksam för.
Så med rätt vänner, rätt jobb och förhoppningsvis tillskott i "la familia" (försöker få till det med husdjur hos mamman min...) är det perfa!
0
Har bilder på allt möjligt där. Spanienresan, Thailandresan, hästen, chillan, kissarna...
Det där jävla skithuvet tog seriöst mina kissar och jag kämpade knappt emot!
Ibland är jag verkligen knäpp. Fast det är nog bra om jag inte har dem, men det känns så fruktansvärt hemskt när man ser bilder på dem och vet att de inte kommer vara hos en igen. Någonsin.
Skit!
Inte så konstigt att jag inte varit inne där och kollat. Det är tungt.
Mina djur är det käraste jag har. Dom är viktigare än allting annat. Men en sak har jag lärt mig; skaffa aldrig djur när du bor med en kille (om ni inte skriver tydliga papper...), eller ännu bättre. Håll er borta från allt vad killar heter. Förhållanden är crap, i en eller annan mening.
Om bråket inte handlar om vem som ska ha katten eller hunden så handlar det om vem som ska ha vasen eller stekpannan. Nej tack! Det kan jag gärna vara utan.
Jag föredrar helt klart att inte ha någon som undrar vart man är. Ingen att bråka med bara för att man inte tycker samma. Skönt! Så här ska jag verkligen försöka ha det, om jag så blir ensam resten av mitt liv.
För det finns ingen som förstår det här med djur. Det finns ingen som ens kan gissa hur viktiga dom är för mig. Jag gör mig hellre av med en person än mina djur. Skulle aldrig i hela mitt liv sluta med hästarna för någon annan än mig själv. Skulle aldrig göra mig av med ett husdjur för en kille, det finns ju något som kallas särbo. Det är till för att brukas.
Tror aldrig att någon kommer förstå riktigt att det är en livsstil, inte en hobby, att ha djur och hålla på med det jag gör från tidig morgon till sen kväll. Jag tar gärna med mig jobbet hem. Eller stannar tre timmar extra för att ta en kopp kaffe, sitta och glo i ridhuset, gå och filosofera i stallarna och andas in lukten av häst. Sätta mig på en höbal, dricka en klunk kaffe och bara häpnas över att jag har det så bra som jag har det. För att sedan åka vidare till nästa stall och göra samma sak där.
Ibland är livet bara så bra.
Men det har funnits tillfällen då man trott att allt löser sig. Att det kommer funka och bli bra. Man kan tro på det den andra säger. Men det kan man aldrig. Aldrig.
Det blir alltid fel på vägen. Och då blir man utan sin kisse eller sin vas. Det händer nog alla någon gång. Jag bara hoppas att jag slipper det igen. För jag orkar inte. Jag har faktiskt hållit det jag har sagt.
Livet är inte enkelt alla gånger.
Just nu har jag vänner som förstår, och de som förstår mindre... Fast det kvittar. Dom accepterar i alla fall att det är som det är. Och det är jag tacksam för.
Så med rätt vänner, rätt jobb och förhoppningsvis tillskott i "la familia" (försöker få till det med husdjur hos mamman min...) är det perfa!
Kommentarer