Det var äntligen fredag. Samtidigt fasade jag för att åka iväg. Jag tog ut extra semesterdagar, slet med dressyrprogram och pressade Khloé till det yttersta. Jag var stenhård och åkte ofta hem med känslan att jag satt för mycket press på henne... Så när morgonen kom, jag satte mig i bilen och höjde radion och sjöng med i låtarna, kände jag mig nervös. Skulle hon klara av att gå en hel helg? Jag kände mig osäker, tveksam. Allt skulle packas. Träns, lindor, skydd, glansspray och så vidare, inget fick glömmas bort. När allt var packat fixade jag med Klojjsan och mockade, pratade med dem i stallet och fixade lite mer. Till slut, när Anders, Caroline och Amanda kom skulle hon äntligen in i transporten. Bara det att hon vägrade gå in. Vi tjaffsade i nästintill en timme och hon vägrade. Det var hennes protest mot att jag varit så hård. Det var i alla fall vad det kändes som just då... Jag kände mig hjälplös och elak, snälla älskade, kan du inte bara gå in?!? Snälla och otroligt rara Marit ryckte in och fick in oss i transporten, bara genom det fick hon mig lugnare. Det är därför jag beundrar henne, hon får alla så lugna och fokuserade. Häst som ryttare.
Vi rullade iväg med damen i transporten, allt gick bra och hon stod där som ett ljus. Vi stannade på vägen för att äta på alla bilförares heliga restaurang - Mc Donalds. Klojjsan fick morötter och äpplen på påse. Anders hade försökt tuta i henne lite betfor innan men det ville hon inte ha, inte förän jag erbjöd henne det. Så med törsten släckt och lite gott i magen så åt hon förnöjt sitt hö igen. Amanda och jag satte oss att sova lite igen och vi åkte vidare mot Halmstad. Väl framme fick hon komma in i sin box och pusta ut, äta lite hö och få lite salt i uppblött krafft. Vi åkte och åt på den lokala pizzerian så fort Sanna med familj kommit med Kalahari. På lördagen var det dags för utställning. Jag och min brutna tå skulle springa fort som attan inne i ridhuset och visa hur fin Klojjsan faktiskt är. Vi började med vår klass runt ett-tiden, Klojjsan stod lugnt och tittade sig omkring. När det var vår tur var jag rejält nervös, men jag tycker att det gick bra. Jag var nöjd och lilltjejen skötte sig superbra. Hon fick 38 poäng av 50 och vart placerad 3:a i sin klass.

Efter en lyckad lördag var jag peppad men trött inför söndagen. Då var det dags för uppsutten gångartsbedömning och hoppning samt även för vårt dressyrprogram till musik. Så efter en tidig kväll låg jag och sov som en stock. För vid halv nio-tiden skulle vi rida inför domarna igen. På morgonen fixade jag i ordning lilltjejen och begav mig iväg för att rida fram lite smått. När vi skrittade och väntade på vår tur började det pirra lite i magen igen men Klojjsan var lika lugn som vanligt. Man kan tro att ingenting berör den damen...
Även här gick det mycket bra, hon fick 7:or på skritt, trav samt galopp och en 8:a på allmänt intryck. Efter lunch gjorde sig nerverna påminda igen. Det var dags för hoppningen och jag som bara har hoppat 4-5 gånger i år... Det kändes lite pirrigt men eftersom man fick välja höjd så tänkte jag att 70 cm skulle vi nog klara av. Hon skötte sig super och var lugn som en filbunke. Kollade lite på blommorna bredvid hindren när jag travade runt med då hon förstod att vi skulle hoppa sög hon ordentligt tag i hindren. På teknik och förmåga fick hon en 6:a och på temperament och allmänt intryck fick hon en 8:a. Hon var helt fantastisk min prinsessa!

När jag började rida denna tjej för ett år och tre månader sedan hade jag aldrig kunnat tro att vi skulle ha kommit så här långt på så kort tid. När vi red "visa vad du kan" sist av allt så var hon trött och kände inte för att visa upp sig mer. Men jag är endå fruktansvärt nöjd med henne, hon har skött sig utomordentligt bra.

Vi har tränat förvänd galopp, vi har tränat enkla byten, skänkelvikningar och galoppfattningar inför detta. Vi har nött bakdelsvändningar och jag har flera gånger åkt hem och berättat för min mamma om hur duktig hon varit. Hur perfekt hon utfört varje moment och om hur hårt hon kämpat för min skull i värmen.
Jag har satt en enorm press på henne och hon har ställt upp på mig till 100 % i allt jag bett henne om. Alla svåra och jobbiga rörelser jag bett henne genomföra har hon kämpat med och utfört med briljans.
Att ha henne som min vän är en ära.
Varje dag kämpar och sliter hon för att jag ska bli nöjd med henne och allt hon kräver tillbaka är att jag, bara för en kort stund, står och håller hennes huvud i mina armar.
Att jag viskar i hennes vackra och välformade öron att jag älskar henne.
Att jag kliar henne då hon inte når och att jag kramar om hennes hals.
Som tack för dessa små ömhetstecken ger hon mig så mycket.
Hon är mina vingar och min frihet.
Hon är mitt sätt att komma bort och glömma allt jobbigt.
Hon är min vän, min stora kärlek och jag älskar henne av hela mitt hjärta.