Liten och olycklig i världen
Ibland känner man sig så liten och olycklig.
Fast jag tycker inte att jag hittills har levt ett tung och svårt liv, jag tycker inte att jag har utstått ett helvete då jag vuxit upp. Jag är egentligen inte olycklig.
Därmed inte sagt att jag inte klagar.
Jag klagar en hel del.
Till och med ganska mycket...
Men jag antar att vi som lever i I-länder aldrig är riktigt nöjda, i alla fall inte vi som har råd med hyfsat mycket av det vi önskar.
För vi vet väl alla att pengar är lycka????
Jag menar, alla mina kläder som jag inte får plats med i min byrå gör mig mycket lycklig. Men var och varannan dag är det samma reaktion;
"Jag har inget att ha på mig!".
Och mina 15 par skor gör mig lycklig, speciellt de sju par som jag använder...
Så, när jag (nästan varje morgon) tänker att mig är det ju kanske lite synd om, borde jag ju tänka på alla som har det värre än mig. Jag undrar varför jag inte gör det?
Jag önskar att jag gjorde det.
Jag har nu lovat mig själv att jag ska gå igenom mina saker som ligger i kartonger efter flytten. Och kasta en massa saker. Och en massa kläder. Och kanske nått par skor...
Eller kanske skänka lite kläder till någon insamling...
Jag ska göra en typisk "jag är snäll och månar om resten av jordens befolkning osv. osv. - handling", jag ska ge bort saker/kläder för att få mig själv att må bättre.
För det är så vi gör här i I-landet Sverige. Vi är duktiga, goda och givmilda - om vi själva tjänar på det.