Var med vänner och lyssnade på herr Linnros igårkväll. Ibland är det så fantastiskt att ha folk runt omkring sig. Folk man gillar, folk man känner att man inte behöver mygla för. Jag bara säger, om det blir lite fel gör inte det någonting. Jag åkte hem i sällskap av Frida, vi väntade på tunnelbanetåget. När tåget rullar in på stationen vill jag att vi tar vagnen längst fram, minst trängsel och vi slipper Linnros groupies.
"Med Rikard"
Först förstår jag ingenting. Vad tusan pratar hon om?! Sen tittar jag upp på tågets sida. Ja, med Rikard. Nog är det du alltid. Vart jag än går, vart jag än är, så finns det saker som påminner om dig. Och nu var ditt namn på den tunnelbana jag åkte med hem. Jag satt där, mitt emot Frida, och tänkte på att du följde oss hem. För ingen ska behöva gå ensam när det är mörkt. Inte om du kan hålla en sällskap ♥