Ibland så tappar jag känseln. Bokstavligt. Helt plötsligt känner jag inte någonting på överarmen, kinden, fingrarna... Det liksom vandrar. Och jag tänker att jag hoppas det sprider sig, gör så att jag inte känner något mer. Gör så att jag inte känner min hjärna något mer. För att det skulle vara så bekvämt att bara sluta tänka. Ibland så skulle det bara vara så skönt om allt var tyst, om jag slutade spekulera i saker som jag bara borde strunta i. Jag vet inte varför jag ibland gör stora saker av ingenting. Eller varför jag förminskar annat som är av vikt. Men mest av allt vill jag bara slippa ifrån att känna smärta, för just nu är de det som är mest framträdande i mitt liv. Allt gör ont. Och jag är trött på att det onda tar så stor plats.