Alltså... Det där med semester ska ju vara avslappnande och trevligt. Ja...
Jag vill hem. Jag vill träffa P och N och I och J och alla andra av mina fantastiska, tålmodiga och underbara älskade vänner igen. Dom som känner mig som jag är nu och som fattar att det är underbart roligt att ha bestämt sig för någonting och sedan händer något helt annat. Jag avskyr denna planering, den här krystade "gör det och det och det där" på tid. Som för sakens skull sedan endå inte passas. Inte alls. Vi åker om en timme blev till; bara en halvtimme senare. Har man tur kom man iväg 45-50 minuter efter utsatt tid. Skitdåligt! Tempot i meningens hetta är speedad, det går så jävla pressat till att stressen hetsar och magen mår dåligt men sedan vänder steken och ingenting händer. Ingenting alls! Tiden står still. Och jag blir pisst! Jag blir så in i helvete galet arg och vill strypa någon. Och dagen är förstörd. SABBAD! Så jag åker till travbanan. Och där sitter jag, med Jula och Lajsan. Vi kollar på Commander Crowe och alla problem i hela världen lämnar skallen för en stund. Livet är så mycket lättare när man står där i regnet och kollar en vacker fux i ögonen. Man ser jävlarannamma och fightingspirit som sprudlar och flyger och brinner. Underbara hästar, mitt hjärta blir vekt och blottat, mitt inre blir glatt igen. Och trots en jävligt pissig dag så känner jag att fan, det är så jävla underbart. Regn som droppar från paraplyet, Sipps som sitter innanför jackan och vänner runt omkring när vi ser eldfuxen spatsera in i mål igen.

Härliga, härliga hästar, fan vad jag älskar er!!!