Jag tror nog att jag är lite smånöjd med hur livet är just nu. Om man inte räknar med min totalkvaddade fot förståss... Jag gick lite i träskor (med massor av orangea apelsiner på by the way) igår för att det var så himla varmt. Vandrade runt på tävlingarna och sedan medan jag gjorde i ordning sessan. Efter att vi ridit (jag och Monica på Aszár) satte jag på mig dem igen för att det verkligen var varmt att ha ridstövlarna på. Detta är alltså fem minuter innan jag ska gå upp till bilen för att byta till gympaskor för att ta in hästarna. Då halkar jag till på en liten sten, tänk golfboll, hela foten vrider sig och krashar och knastrar. Och gör ont. Nått så in i helskotta. Så där står jag. När jag försöker gå är det hälta som gäller. Så jag stapplar runt på en halvt bortdomnad fot. Tar in alla hästar och ger dem mat.
På kvällen sedan så kan jag knappt gå. Lindar foten med en elastisk linda för att få bort det onda och så väntar jag på att mamma ska komma hem. När hon kommer hem kan jag inte stå på foten alls och grinar som en liten unge när hon ber mig visa vart det gör ont när jag försöker stå på den. Kände mig lagom töntig men det gjorde så helvetiskt ont. Så det vart pillerknapring igår. En voltaren ihop med två 500 mg alvedon. Snacka pillermissbruk... Mamma tyckte nog att jag skulle röntga den idag. Men det är ju lite mycket idag så jag avvaktar och ser vad som händer. Just nu känns den lite halvdan. Kan inte gå på den men kan ta lite stöd på den när jag hoppar fram. Så det duger.
Annars är det himla bra. Patrik beter sig, alla kompisar hör av sig och vi hittar på saker, i alla fall om jag hinner... Nej nu är det riktigt kul att vara. Och solen gör ju inte saken sämre direkt. Najjs!