Mina bästisar
Att vara vuxen är inte så kul som man kan tro, att behöva ta ansvar och sköta om än det ena, än det andra. Det tar på krafterna och det är inte alls så roligt.
Det går nog inte en dag utan att jag längtar tillbaka till det som varit. Att komma hem igen, att förväntas vara ordentlig och ansvarstagande, arbetande och inkomstbringande var inget jag tänkte på när jag bodde med mina bästa vänner på Berga fram till i våras. Jag hade mina dagar, det jag var bra på, ett boende som jag älskade i en miljö som jag stortrivdes i. Och nu känner jag mig så ensam.
Jag vill inte vara så mycket själv. Jag är van vid att ha Julia och Ida vid min sida då jag pluggade, tittade på tv osv. Sara bredvid mig i stallet och ute till häst. Nina på kvällen sittandes i varandras sängar, snackandes om både det ena och det andra... Vi kunde sitta alla fem och bara titta på tv, ligga lutade mot varandra och skratta åt något roligt, gråta om det var något sorgligt eller bara vara tysta tillsammans.
Julia är fortfarande en person som jag ser upp till, hon är en sån himla fin och bra människa som jag får träffa alldeles för sällan. Så stark men ändå så svag. Saknar henne verkligen!
Nina är min partypingla utan massa krav, när vi ses har vi så fruktansvärt kul! Hon är totalt kravlös, så lättpratad och enkel. Så stark och trygg. Alla behöver vi en Nina...
Sara är min skyddsling, mitt hopp. Hon kommer alltid att påminna mig om att med lite jävlaranamma kan man komma vart som helst. Envis och stark, känslofull och mjuk, så mycket vän i så liten förpackning!
Ida är min syster i själen, det finns ingen som kan förstå som hon, och ändå vara så oförstående. Hon hör på mig hur jag mår, hon gläder sig åt när jag mår bra och förstår om jag är nere.
Att vara utan dessa personer är svårt, det måste jag erkänna. Julia har stått mig nära i nästan tre år, Nina i lite mer än två. Sara och Ida i nästan två år. Jag har bara känt dem att kort tag men de har verkligen kommit in under mitt skinn och jag vill för inget i världen få dem därifrån. De betyder så mycket för hur jag mår.
Vill jag prata killar och snusk ringer jag bara till Nina, alltid anträffbar och glad i hågen att snacka lite. Hon bollar idéer, tankar, fantasier och känslor fram och tillbaka, att ha en Nina är bra för själen.
Ringer man Julia får man höra om allt, prata djur, vänner, framtid, plugg, känslor osv. Hon ställer alltid upp som bollplank, om än lite ointresserad ibland... Men hon förstår alltid.
Trots att alla delar mitt intresse för djur, speciellt hästar, är det Sara som jag har mitt hästsnack med. Att rida ut tillsammans och ha terapi för oss båda har gjort oss starka. Jag kan pressa Sara lite mycket ibland men jag vet precis vart jag har henne och vad hon klarar, vad hon behöver. Personer som hon växer inte på träd och det är jag väldigt medveten om.
Med Ida kan jag alltid vara mig själv, vi skrattar med varandra. Hon gör mig glad! På något sätt känns det som att vi skulle kunna vara syskon, det finns inget vi inte kan prata om och Ida lyssnar alltid. Och jag tröttnar aldrig på att lyssna på Ida.
Dom är verkligen bland det bästa som hänt mig, riktiga vänner. En för varje tillfälle. Jag är verkligen lyckligt lottad!
