Har varit en hel del vila för lilltjejen denna vecka, först i tisdags (som för övrigt var en planerad vilodag), sedan i onsdags då Marie var sjuk och igår (fredag) då det var inplanerat ännu en vilodag. Vi håller på och trappar ner lite på arbetet nu i vinter och tar en välförtjänt vintervila. Både för oss (mig och Marie) och för Khloé.

Arbetet med henne har gått fort fram, speciellt nu i slutet och det märks att hon ibland sätter emot när det blir lite press. Fast hon försöker alltid så gott det går, och så gott hon orkar förståss... Fast ibland är hon bara så lik sin mamma. Svansen som hon kastar lite irriterat när jag knackar till henne i sidorna, tjurigheten då man sadlar och hon inte riktigt är på humör. Men så har vi ju alla gånger som hon står på gången, nästan klar och med munnen halvöppen för att hon ser att jag står och värmer bettet, snart ska hon få komma ut och jobba!

Första gången som jag provred Khloé tänkte jag att detta måste vara den lataste häst jag suttit på. Men något mer kände jag ju att det fanns mellan oss. Sen har det bara fortsatt. Hon är mitt allra käraste skulle man kunna säga, men ack så jag avskyr henne ibland. Det handlar om den underbaraste kärlek som finns, blandat med lite hatkärlek så klart. Det finns alltid lite hatkärlek i alla bra relationer.

När jag började rida Khloé åkte jag ut till stallet ca 4 dagar i veckan för att få henne van vid regelbundet arbete och så, sedan ökades det på efter hand. Så efter ca 1-2 månader vart det dags för skor fram, fossingarna var ömma av den regelbundna ridningen.
Sen kom fången... Aj aj vad ont hon hade! Det var synd om min lilla tjej som fick stå i box och häcka medan de andra fick vara ute på bete. Massor med medicin och sen var hon frisk, tyckte hon i alla fall. Den 7:e augusti friröntgades hon från eventuella men efter fångreaktionen.
Och så var det dags för igångsättning igen då, lungt igång, tur att hon inte hade stått alltför länge. Då hade hon varit totalt galen! Den 18:e augusti var Marie ute och provred min nyligen igångsatta lilltjej, vilken tur vi hade som hittade henne! Det är det absolut bästa som hänt i år!
Sen var det ju hopptävlingsdebut på 60 cm den 8:e september. Hon var så himla duktig och gick 0:a på sin första runda någonsin, vi fick en mycket söt babylila rosett. Den är mycket fin och hänger bra hemma på min vägg.
Men med Khloés vanliga tur var det nu dags för en hovböld också. Tony hjälpte till att gräva runt lite och hitta den lilla rackaren som satt vackert placerad i tådelen på vänster fram den 16: september. Oj så ont hon hade, och ack så skönt det var att få bort den!
I slutet av september vart det dags att sko bak. Nu var bakfossingarna så små, och söta, att det inte var så bra längre... Aj aj sa det då man gick. Och två dagar efter det var det utställning och ridprov. 88777 = 37 poäng, inga superpoäng, hennes korta och trånga steg var det som drog ner henne tyvärr, men det har skett en klar förändring sedan dess och nästa år har vi säkert 8:or på allt. Eller kanske bättre endå. På ridprovet gick det däremot väldigt bra, vi fick ett Väl Godkänt, alltså bättre än vad mamma häst fick, hon fick faktiskt bara godkänt. Men, som bedömaren sa, är hon ju bara 4 år och mycket duktig för sin ålder.
Efter allt detta har vi så smått börjat vara med på hoppträning för Fredrik Karlsson varannan tisdag och Khloé är numera helt såld på hinder. Bommar och hinder är det bästa hon vet! Så den 20:e oktober var det dags att vara med på årets sista klubbtävling i hoppning. Valde att starta henne i 60 och 80 cm, tyvärr vart det 4 fel i både i 60 och 80 men hon skötte sig fint, inte kunde hon rå för att domarna satt på banan (för övrigt nästan vid det hinder som hon råkade plocka bommar från i de båda klasserna) med täcken om sig och med stora regnbågsgrejor omkring sig. Vilka galenpannor!

Som man säkert redan märkt av i denna text så kar ju Kloé lite otur ibland... Denna gång var det jag som kände av att hon inte riktigt jobbade på med bakbenen så vecka 43 tömkörde jag mest. Såg ut som att hon hade en låsning högt upp i bak som jag kände mig osäker på. Pratade med Caroline om kiropraktor och Marie om planering för de två veckor jag skulle iväg på intensivkurs. Marie lade upp ett schema med enklare ridning och en hel del tömkörning. Den 10:e november kom kiropraktorn ut och hittade låsningar i korset/bäckenet på båda sidor samt låsningar i halsen i vänstersidan och nacken i högersidan.
När jag kom hem igen, efter att ha varit borta i två veckor på körkursen och ett par dagar liggandes sjuk hemma, så hade Khloé börjat matvägra. Höet var helt enkelt inte gott, i alla fall inte tills det att jag klev innanför dörren. Då var aptiten i full gång efter att hon hade fått stå med huvudet i mina armar ett tag. Knasponny! Hon var mycket bättre i sidorna och steget var nämnbart förändrat till det bättre. Hon kunde helt plötsligt gå på ordentligt bakifrån! Härligt!
Tog ut kiropraktorn på en efterkoll den 17:e och hon ordnade med de sista spänningarna/låsningarna i nacken och halsen. I korset/bäckenet var det däremot inget mer att fixa med. Skönt!
Sedan dess har det bara varit full fart framåt och hon är gladare och galnare än någonsin förr! Det är verkligen jättrehärligt. Men som sagt, snart är det dags för vintervila och en liten mognads- och återhämtningsperiod. Något säger mig att Khloé kommer bli mycket frustrerad över detta.

Men det bästa är att vi kan göra det vi är bäst på hela vintern, nämligen bara stå och mysa!